Hur kul är det att bli äldre?

Det är jättekul att bli äldre om man får tro Dag Sebastian Ahlander, pensionerad diplomat och framgångsrik barnboksförfattare. Han ger i "Handbok för glada gubbar" (Bonnier Fakta) 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt.

Jag köpte den till min man, generationskamrat med författaren, och läste den naturligtvis nyfiket själv.

Många män är vilsna inför pensioneringen menar Dag Sebastian Ahlander. Det är den sista stora omställningen i livet. Med tur kan vi få många goda år till. Men då gäller det att satsa på sitt nya liv och bli en glad gubbe.

Några av hans råd är
- besök inte din gamla arbetsplats
- håll tyst på rätt ställe
- titta inte på klockan
- sluta jaga ogräs
 -sätt färg på dig själv

Alla hans råd åtföljs av personliga och underhållande reflexioner.

De flesta kloka råden är också tillämpliga för glada gummor. Jag blev glad och uppmuntrad redan av att läsa boken.

Hans bok borde ge honom talrika inbjudningar till pensionärsföreningarnas möten. Jag hoppas få höra honom på min, Lidingöskeppet.

Är Lidingö Stockholms bakgård?

Det kan förefall så, åtminstone för oss lidingöbor. Att stockholmspolitikerna inte är särskilt intresserade av närkommunen Lidingö märkte jag  under min tid som lidingöpolitiker. Det var tydligt in diskussionerna om trängselskatten där stockholmsföreträdae först ville lägga en avgiftsstation mitt på Lidingöbron, där gränsen mellan kommunerna går. Stockolms stad äger halva bron. Det skulle innebära att ett körfält måste offras. Tack och lov insåg stockholmsföreträdarna till slut det orimliga i en sådan modell.

Nu handlar det om infartsparkeringen vid Ropsten. Den är ju av avgörande betydelse för alla lidingöbor som inte vill ta bilen till innerstan utan istället ta tunnelbanan. Och som det nu ser ut på Lidingövägen får man vara tacksam för alla som avstår att köra på den. Men det är ju ett övertgående problem. 2015 lär vägen vara klar i sin nya skepnad.

Alla som vill ställa bilen i Ropsten kommer att får kämpa hårt för att få en av de fåtaliga parkeringsplatserna och dessutom betala dyrt, 50 kr per dag mot nuvarande 30 kr.

Detta tycks inte bekymra Stockholms stad. Det är lidingöbornas problem tycks man mena. Får se om kommunalrådet Paul Lindquist kan hävda Lidingös intressen gentemot sina partikamrater i Stockholms stadshus. Han är sent ute. Snart sätts spaden i marken för den nya bebyggelsen Husarviken på lidingöbornas parkeringsplats.

Och inte nog med detta. Min partikamrat Göran Tegnér, Folkpartiet, trafikplanerare och politiker vet att SL planerar att dra ned på anskaffningen av de utlovade nya spårvagnarna.. SL lär  planera för ett tåg  som bara rymmer 960 sittande per timme och riktning. Detta är 44 % lägre sittplatskapacitet jämfört med idag. Det är helt oacceptabelt.

Lidingö tycks fastna i en rävsax genom mindre parkeringsmöjligheter vid Ropsten, höjda parkeringsavgifter och försämrad komfort på ildingötågen.

Att vi bor i en gemensam region där vi ska lösa problem tillsammans så att vi får rättvisa och likvärdiga villkor tycks vara en chimär.

Lidingö som fristad för förföljda författare

Detta inlägg har publicerats i Lidingö Tidning den 12 september.

I sin yrkesroll att sätta ord på vad människor tänker blir skrivande människor, världen över, utsatta för förtryck. Det handlar om bloggare, lyriker, journalister och romanförfattare.

Många författare hamnar i konflikt med totalitära stater, kriminella nätverk och fundamentalistiska grupper eftersom de skriver och uttrycker tankar om hur saker kunde vara annorlunda. De är ofta centrala personer i demokratiseringsprocesser. Genom sitt språk och sina texter riskerar de att betala ett högt pris i form av förföljelse, hot, misshandel och fara för livet.

Sedan början av 1990-talet har städer i Europa och i andra delar av världen beslutat att bli fristäder för förföljda författare. Nätverket som arbetar med detta heter ICORN, International Cities of Refuge Network.  De har även ett nära samarbete med Internationella PEN, PENs Writers in Prison, som har en bra överblick över vilka författare som är förföljda och behöver skydd.

Städer tar emot en författare och ställer upp med bostad och uppehälle under ett eller två år. I gengäld bidrar författaren med att stärka kulturlivet. Det skapas en plats för litterär gemenskap och dialog där de kan fortsätta att sprida sina texter utan risk för repressalier.

Detta stöds av den svenska regeringen som uttalat önskemål om att kommuner ska ställa upp. Sju kommuner, bl.a. Stockholms stad stöder detta i dag.

Jag önskar att även Lidingö blir en fristad för förföljda författare.

Förutom den demokratiska aspekten i detta förslag är jag övertygad om att det kommer att skapa ett stort mervärde för Lidingö.

 

 

 

 

 

I

Ett lyckligt barn?

Jag läste i söndagens Svenska Dagblad  ( 19 augusti)  Karin Thunbergs intervju med författaren Per Wästberg rubricerad "En lycklig man." Jag uppfattade rubriken som ironisk för det centrala inslaget i artikeln gällde hans reaktion på dottern Johanna Ekströms bok "Om man håller sig i solen" som kom ut i våras. Det är en svidande uppgörelse med den miljö och den far hon vuxit upp med.  Det är mörk och bitter bok men stilistiskt lika säker som de böcker hennes far skriver.

Per Wästberg är i sin tur bitter och besviken över dotterns skildring av sin uppväxt. Hon fick ju leva i en miljö fylld av skönhet på Stora Skuggan på Djurgården. Hon har, menar han, hoppat över allt positivt som fanns i familjelivet, alla lyckliga stunder.

Men undrar jag får föräldrar bestämma när deras barn ska vara lyckliga? Kanske var det så att Johannas far bedömde att hon borde vara lycklig vid vissa tillfällen utan att ta reda på om hon verkligen var det. Varje individ, även barn, har rätt att själv avgöra när man är lycklig.

Jag kommer att tänka på den amerikanska författaren Joan Didion, vars dotter blev svårt sjuk som vuxen. Joan Didion skrev  aningslöst att dottern hade en så lycklig barndom. Hon hade över 80 klänningar.
Lycka för en liten flicka ligger inte i många klänningar. Det handlar om annat.

Utveckla vårdgarantin

Mitt inlägg har publicertas i flera Mitti tidningar  under juli 2012

Tillgängligheten till vården måste förbättras. Vårdgarantin kom till i ett läge där vi såg alltför långa väntetider och  alltför dåligt tillgänglighet till vården. Vårdgarantin har varit ett betydelsefullt instrument för att öka fokus på tillgängligheten men den behöver nu utvecklas ytterligare. Det finns, enligt Socialstyrelsen, tecken på att människor med behov av regelbundna kontroller och rehabiliteringsinsatser får vänta för länge eftersom återbesök inte ingår i vårdgarantin.

Hela vårdprocessen för patienten bör ingå i vårdgarantin, d v s  också diagnostik, undersökningar, provtagningar och återbesök. Läkare och patient ska lägga upp en individuell plan vid första specialistbesöket, som ska ske inom 30 dagar. I vårdplanen ingår en prioritering av vårdbehovet och hur snabbt det måste gå för medicinskt bästa resultat. Kan sedan överenskommelsen inte hållas inom tidsgränsen, maximalt ytterligare 60 dagar, så ska patienten ha rätt att vända sig till valfri vårdgivare utifrån god information om alternativen. Om patienten har behov av rehabilitering bör den också knytas till vårdgarantin.

Sverige+Kvinnokonventionen=sant?

Detta inlägg är idag publicerat i tidningen NU

FNs kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Den antogs 1979 och Sverige var första land  att ratificera den 1980. Det är vi stolta över. Genom att Peking plattformen antogs femton år senare fick världen en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det praktiska normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen och tolka lagar. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.

 I vilken utsträckning känner politiker och tjänstemän i kommuner och landsting till dessa viktiga instrument? Och hur arbetar man med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag?

Under Almedalsveckan presenterade UN Women, där jag är styrelseledamot, tillsammans med Fredrika Bremerförbundet en rapport ”Sverige + Kvinnokonventionen= sant? I rapporten granskas kommuners och landstings tillämpning av FNs kvinnokonvention. Den grundar sig på en enkät till 1 000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting samt intervjuer med en rad experter.

Trots att Kvinnokonventionen efter Barnkonventionen är den mest kända av FNs kärnkonventioner har den ingen praktisk funktion i det pågående jämställdhetsarbetet i kommuner och landsting.

Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.  Flera tunga forskare och människorättsföreträdare ger regeringen svidande kritik för att man inte följer de krav som konventionen medför. Såväl tidigare som nuvarande regeringar kritiseras för att inte ta ansvaret för bristande regional implementering och okunskap om Kvinnokonventionen på allvar. Stöd och riktlinjer till kommuner och landsting saknas.

Vad krävs då för att Kvinnokonventionen ska kopplas till jämställdhetsarbetet och bli ett aktivt redskap för kvinnors mänskliga rättigheter?

Att föra upp Kvinnokonventionen och Pekingplattformens betydelse för det regionala och lokala jämställdhetsarbetet i Sverige kräver inga omstörtande förändringar. Det är inte ett nytt sätt att handla eller tänka som kommuner och landsting ställs inför. Tvärtom. Den spännande frågeställningen är, med siktet framåt, snarare hur de internationella jämställdhetsdokumenten kan stärka kunskapen om och arbetet med jämställdhet, hur de kan utveckla ett förhållningssätt som genomsyras av ett rättighetstänk. Det handlar inte om att förstöra det vi uppnått utan istället förbättra det vi inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för att lagstifta och inte lyftas fram som en parallell ordning.  Grunden för att lyfta fram och implementera Kvinnokonventionen finns redan i det jämställdhetsarbete som bedrivs på många håll. Men vi måste fortsätta byggandet och till detta behövs kunskap om hur det ser ut idag och vad vi önskar istället.

En sak är dock viktigt att påminna om; att göra slut på ojämställdhet och ställa krav på kvinnors mänskliga rättigheter stöter på motstånd.  Det tar sig varierande uttryck i olika sammanhang, en del vill ha förändring och andra inte. Det finns en konflikt som präglar arbetet för jämställdhet. Det uttrycks en oro bland enkätsvaren för att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter skulle rasera de framsteg som uppnåtts genom insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta är viktigt att ta på allvar och planera utifrån. Risken är annars att rädslan för att inte nå enighet i jämställdhetssträvandena försvårar synliggörandet av kvinnors mänskliga rättigheter. Vi måste visa att kvinnors mänskliga rättigheter också gynnar männen.

Varför mår kvinnliga studerande sämre än manliga?

 Sommarstiltje råder just nu på min blogg och i mitt politiska huvud. Ett par veckor på året är det skönt att vara bortkopplad och avkopplad.

Men nyhetsbrev från  folkpartistiska statsråd dyker upp emellanåt. Idag fick jag ett från Nyamko Sabuni där hon tar upp en viktig fråga som inte är okänd för mig. Det gäller skillnader mellan studerande kvinnors och mäns hälsosituation.

Bakgrunden är, skriver hon, att i februari publicerade CSN rapporten Studerandes ekonomiska och sociala situation. I rapporten visas bl.a. att studerande kvinnor i betydligt större omfattning än studerande män upplever olika former av fysiska och psykiska besvär. Exempelvis upplever 80 procent av kvinnorna att de ofta är stressade jämfört med 58 procent av männen. 61 procent av kvinnorna har ont i rygg, nacke och axlar, vilket kan jämföras med att 34 procent av männen ofta känner liknande besvär.

Detta är knappast något nytt. Men jag är glad över att frågan uppmärksammas. Det är viktigt med kunskap om bakomliggande orsaker till varför kvinnor och män upplever hälsosituationen på olika sätt under studietiden. Känner kvinnor större press att lyckas och större oro för att inte lyckas?

 Jag välkomnar därför att regeringen har fattat beslut om att ge CSN i uppdrag att genomföra en undersökning om detta.