Visar inlägg med etikett Almedalsveckan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Almedalsveckan. Visa alla inlägg

söndag 30 september 2012

Almedalen bättre än bokmässan

Hemma igen efter två dagar på Bok & Bibliotek i Göteborg. Det var första gången för mig. Jag var naturligtvis nyfiken på Bokmässan som jag hört så mycket talas om inte minst från andra styelsemedlemmar i mina båda organisationer Stiftelsen Fistulasjukhuset www.fistulasjukhuset.se och UN Women www.UNWomen.se Bägge är representerade på Internationella torget.

Jag blev omtumlad och utmattad. Det var för mig för många utställare, för många litterära hörnor, för många böcker och framför allt för mycket folk. Det är naturligtvis kul att så många är så intresserade av litteratur. Jag vimsade runt, hade svårt att hitta och luften var alldeles för torr. Och det är dyrt 220 kronor för en dagsbiljett och särskilda avgifter för seminarier. Men många tycks vara beredda att betala. Köerna ringlade sig jättelånga utanför Svenska Mässan när jag lämnade den.

En stor behållning hade jag ändå av den föreläsning som Föreningen Norden i Lerum anordnade på kvällen i Lerums gymnasium. Ordförande är min partivän Inger Mathisson.

Hon hade bjudit in Mikael Holmström, mångårig säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet. Jag träffade Mikael under min tid i riksdagens konstitutionsutskott när vi granskade tsunamikatastrofen. Han talade utifrån sin bok "Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser." För den har han fått föreningen grävande journalisters guldspade 2012.

Almedalsveckan och bokmässan är två stora årliga arrangemang. Jag föredrar Almedalsveckan. Det är sommar, man rör sig utomhus ( det kan vara  trångt på Donnersplats) och framför allt seminarier och framträdandena i Almedalen är gratis.

Jag längtar redan efter nästa års Almedalsvecka .Bokmässan avstår jag ifrån..











torsdag 19 juli 2012

Sverige+Kvinnokonventionen=sant?

Detta inlägg är idag publicerat i tidningen NU

FNs kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Den antogs 1979 och Sverige var första land  att ratificera den 1980. Det är vi stolta över. Genom att Peking plattformen antogs femton år senare fick världen en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det praktiska normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen och tolka lagar. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.

 I vilken utsträckning känner politiker och tjänstemän i kommuner och landsting till dessa viktiga instrument? Och hur arbetar man med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag?

Under Almedalsveckan presenterade UN Women, där jag är styrelseledamot, tillsammans med Fredrika Bremerförbundet en rapport ”Sverige + Kvinnokonventionen= sant? I rapporten granskas kommuners och landstings tillämpning av FNs kvinnokonvention. Den grundar sig på en enkät till 1 000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting samt intervjuer med en rad experter.

Trots att Kvinnokonventionen efter Barnkonventionen är den mest kända av FNs kärnkonventioner har den ingen praktisk funktion i det pågående jämställdhetsarbetet i kommuner och landsting.

Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.  Flera tunga forskare och människorättsföreträdare ger regeringen svidande kritik för att man inte följer de krav som konventionen medför. Såväl tidigare som nuvarande regeringar kritiseras för att inte ta ansvaret för bristande regional implementering och okunskap om Kvinnokonventionen på allvar. Stöd och riktlinjer till kommuner och landsting saknas.

Vad krävs då för att Kvinnokonventionen ska kopplas till jämställdhetsarbetet och bli ett aktivt redskap för kvinnors mänskliga rättigheter?

Att föra upp Kvinnokonventionen och Pekingplattformens betydelse för det regionala och lokala jämställdhetsarbetet i Sverige kräver inga omstörtande förändringar. Det är inte ett nytt sätt att handla eller tänka som kommuner och landsting ställs inför. Tvärtom. Den spännande frågeställningen är, med siktet framåt, snarare hur de internationella jämställdhetsdokumenten kan stärka kunskapen om och arbetet med jämställdhet, hur de kan utveckla ett förhållningssätt som genomsyras av ett rättighetstänk. Det handlar inte om att förstöra det vi uppnått utan istället förbättra det vi inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för att lagstifta och inte lyftas fram som en parallell ordning.  Grunden för att lyfta fram och implementera Kvinnokonventionen finns redan i det jämställdhetsarbete som bedrivs på många håll. Men vi måste fortsätta byggandet och till detta behövs kunskap om hur det ser ut idag och vad vi önskar istället.

En sak är dock viktigt att påminna om; att göra slut på ojämställdhet och ställa krav på kvinnors mänskliga rättigheter stöter på motstånd.  Det tar sig varierande uttryck i olika sammanhang, en del vill ha förändring och andra inte. Det finns en konflikt som präglar arbetet för jämställdhet. Det uttrycks en oro bland enkätsvaren för att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter skulle rasera de framsteg som uppnåtts genom insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta är viktigt att ta på allvar och planera utifrån. Risken är annars att rädslan för att inte nå enighet i jämställdhetssträvandena försvårar synliggörandet av kvinnors mänskliga rättigheter. Vi måste visa att kvinnors mänskliga rättigheter också gynnar männen.







måndag 3 augusti 2009

Nedkopplad, avkopplad

Jag har haft fyra härliga veckor på Gotland, varav en omfattade Almedalsveckan. Den blev så lyckad, jag tror, för alla som var där. Fullt på seminarier och krogar, festligt och bra väder. FPs kväll med Jan Björklund drog bra med folk. Jag deltog i flera debattpaneler, bl.a. de som framgår av min senaste blogg.

Så blev det tre semesterveckor i Fleringe med familjen. Det är fin liten socken på norra Gotland men med besvärliga mottagningsförhållanden för internet. Så jag lämnade datorn hemma på Lidingö och njöt av den gotländska friden nedkopplad och avkopplad.

Väl hemma igen blev det mycket att ta igen. Inte minst bloggandet.

Sommarens "snackis" på Gotland är tveklöst landshövdingen Marainne Samuelssons agerande att bevilja Payex grundare Max Hansson bygglov inom strandskyddsområdet på Östergarn mot sina handläggares inrådan. Dessutom godkände hon hans tidigare byggnader uppförda utan bygglov. Den makten har en landshövding. Till sina medabetare förklarade hon att man får särbehandla viktiga personer och ge dem förmåner som inte vanliga människofr kan få. "Så är lagen" framhöll hon. Detta framkom då en av hennes medarbetare i hemlighet spelade in vad som sas under sammanträdet. Detta spelades upp i Radio Gotland.
Det stod i strid mot vad hon tidigare sagt i en intervju i Gotlands Tidningar, nämligen att viktiga personer som Max Hansson ska behandlas hårdare än vanliga människor.

Hon har onekligen hanterat frågan oklokt, oavsett om hon gjort något brottsligt eller ej.