FNs kvinnokonvention brukar kallas den globala
jämställdhetslagen. Den antogs 1979 och Sverige var första land att ratificera den 1980. Det är vi stolta
över. Genom att Peking plattformen antogs femton år senare fick världen en
handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det praktiska
normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? Kommuner och landsting är lika
skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska
se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen och tolka lagar.
Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.
I vilken utsträckning känner politiker och tjänstemän i kommuner
och landsting till dessa viktiga instrument? Och hur arbetar man med
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag?
Under Almedalsveckan presenterade UN Women, där jag är
styrelseledamot, tillsammans med Fredrika Bremerförbundet en rapport ”Sverige +
Kvinnokonventionen= sant? I rapporten granskas kommuners och landstings
tillämpning av FNs kvinnokonvention. Den grundar sig på en enkät till
1 000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting samt intervjuer
med en rad experter.
Trots att Kvinnokonventionen efter Barnkonventionen är den
mest kända av FNs kärnkonventioner har den ingen praktisk funktion i det
pågående jämställdhetsarbetet i kommuner och landsting.
Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och
följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de
fattar följer Kvinnokonventionen. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och
tjänstemän. Flera tunga forskare och
människorättsföreträdare ger regeringen svidande kritik för att man inte följer
de krav som konventionen medför. Såväl tidigare som nuvarande regeringar
kritiseras för att inte ta ansvaret för bristande regional implementering och
okunskap om Kvinnokonventionen på allvar. Stöd och riktlinjer till kommuner och
landsting saknas.
Vad krävs då för att Kvinnokonventionen ska kopplas till
jämställdhetsarbetet och bli ett aktivt redskap för kvinnors mänskliga
rättigheter?
Att föra upp Kvinnokonventionen och Pekingplattformens
betydelse för det regionala och lokala jämställdhetsarbetet i Sverige kräver
inga omstörtande förändringar. Det är inte ett nytt sätt att handla eller tänka
som kommuner och landsting ställs inför. Tvärtom. Den spännande
frågeställningen är, med siktet framåt, snarare hur de internationella
jämställdhetsdokumenten kan stärka kunskapen om och arbetet med jämställdhet,
hur de kan utveckla ett förhållningssätt som genomsyras av ett rättighetstänk.
Det handlar inte om att förstöra det vi uppnått utan istället förbättra det vi
inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan
den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för
att lagstifta och inte lyftas fram som en parallell ordning. Grunden för att lyfta fram och implementera Kvinnokonventionen
finns redan i det jämställdhetsarbete som bedrivs på många håll. Men vi måste
fortsätta byggandet och till detta behövs kunskap om hur det ser ut idag och
vad vi önskar istället.
En sak är dock viktigt att påminna om; att göra slut på
ojämställdhet och ställa krav på kvinnors mänskliga rättigheter stöter på
motstånd. Det tar sig varierande uttryck
i olika sammanhang, en del vill ha förändring och andra inte. Det finns en
konflikt som präglar arbetet för jämställdhet. Det uttrycks en oro bland
enkätsvaren för att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter skulle rasera de
framsteg som uppnåtts genom insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta
är viktigt att ta på allvar och planera utifrån. Risken är annars att rädslan för
att inte nå enighet i jämställdhetssträvandena försvårar synliggörandet av
kvinnors mänskliga rättigheter. Vi måste visa att kvinnors mänskliga
rättigheter också gynnar männen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar