Borde han förstått att hon inte ville ha sex?

Under flera år har den s.k. samtyckesfrågan diskuterats inom ramen för sexualbrottslagsstiftningen. Konkret handlar det om att båda parter i en sexuell handling ska vara överens om att de vill ha sex med varandra och just då.

Detta kom att bli en av de frågor jag engagerade mig mycket i under mina år som riksdagsledamot. Bakgrunden var mitt ledamotskap i 1998 års sexualbrottskommitté med uppgift att göra en översyn av sexualbrottslagstiftningen. Alla i kommittén var överens om att påtvingat sex är en kränkning av den som inte vill. Men hur skulle det göras tydligt i lagstiftningen? Vi hade ingen bra lösning när sexualbrottsutredningen presenterades 2001.

Vi var oroliga för att ett uttryckligt samtyckeskrav skulle komma att fokuseras på brottsoffret, d v s vanligen kvinnan. Hade hon uppträtt utmanande, hade hon gett mannen som hon sedan anmälde för våldtäkt intryck av att hon ville?

Debatten om krav på samtycke har fortsatt, bl.a. genom professor emerita i straffrätt, Madeleine Lejonhufvud och flera kvinnoorganisationer. Motioner har väckts i riksdagen och en statlig utredare fick i uppdrag att komma med förslag.

Jag har inte sett några bra förslag förrän mitt eget politiska kvinnoförbund Liberala Kvinnor vid Folkpartiets landsmöte i Västerås under helgen lanserade ett motion om innebär att även om kvinnan
inte gör helt klart att hon inte ville, dvs inte samtyckt, så ska mannen ändå kunna dömas för våldtäkt om han borde insett att hon inte ville. Det skulle kunna ses som en form av egenmäktigt förfarande.

Glädjande nog bifölls Liberala Kvinnor kloka förslag. Det är oklart om detta skulle  påverka domstolarnas dömande i våldtäktsmål. Men som det påpekades i debatten, lagstiftning har också en normerande betydelse. Man drog paralleller med barnaga som förbjöds 1979 och lett till att föräldrar i allmänhet inte agar sina barn.

Ett nej ska vara ett nej.

Tiggarnas problem bör engagera kyrkan.

Jag är ledamot i Lidingö kyrkofullmäktige och kyrkorådet.
Häromkvällen  fattade vi beslut om budgeten för kyrkans verksamhet 2014.

Jag gjorde då följande inlägg.

Ordförande, ledamöter.

Jag yrkar bifall till budgetförslaget. Men det är ett par saker jag vill ta upp.

Det gäller den diakonala verksamheten. I dagens nummer av Kyrkans Tidning är huvudrubriken Tiggarna i Sverige en ny utmaning för kyrkan och det följs av en stort uppslagen artikel. Även om Lidingö just nu förefaller bara ha ett fåtal tiggare är det med säkerhet ett växande problem också  här på Lidingö.  Tiggarnas problem är naturligtvis en fråga på flera olika nivåer; europeisk, nationell och för stiftet. Men jag undrar ändå om vi här i Lidingö församling kommer att kunna göra något inom ramen för vår diakonala verksamhet. En annan grupp som vi också  särskilt måste uppmärksamma gäller de ensamkommande flyktingbarnen. De har det svår i saknaden av sina anhöriga.  Vad kan vi göra för dem?

Ett annat område gäller missionen. Den innebörd vi ger det i församlingen är en annan än den många utomstående förknippar med begreppet mission. Men det är en modern form av mission och så viktig nu när församlingen fortsätter att tappa medlemmar. Precis som det beskrivs i budgettexten når man ju ut också till människor utanför det  traditionella gudstjänsterna genom föredrag och bibelstudier. Jag har själv deltagit ett par gånger i ”Forum för kritiskt tänkande”. Det var mycket givande, även om jag kände mig lite förvirrad men på en högre nivå.

Vad jag hoppas är att denna missionsverksamheten också kommer att ta upp kontroversiella och brännande ämnen som t.ex. kristendomen kontra  islam. Jag tror att vi är många som vill lära oss mer om detta.

En tredje synpunkt gäller det som vi i FiSK, Fria liberaler i Svenska Kyrkan gick till val på. Det är inte så ovanligt att det finns familjepräster som följer familjen i både glädje och sorg. De döper barnen, konfirmerar de unga, viger dem och begraver de gamla.  Men eftersom vi idag inte längre föds, bildar familj och jobbar på samma ort i lika hög grad som förr är det av stor betydelse att det finns möjligheter att själv kunna påverka val av kyrka och präst. Detta är tyvärr med dagens kyrkliga system inte helt enkelt då en lokala kyrkoherden måste arvodera den präst som lånas in från en annan församling. Detta kostar ju extra pengar. Men det är ändå så viktigt att kunna tillmötesgå människors individuella önskemål. Det skapar förtroende för kyrkan att människor att få känna att man har en egen själasörjare. Vi måste i kommande budget hitta en ekonomisk lösning på detta.

Än en gång bifall till budgetförslaget.