Dawit Isaak får inte gå samma öde till mötes som Raoul Wallenberg

Jag har just kommit hem efter en stämningsfull cermoni i Lidingö stadspark och stadshuset för att minnas Förintelsen. Detta görs denna dag runt om i landets kommuner. I Lidingö uppmärksammas särskilt Raoul Wallenberg, beroende på att han är född här i sina morföräldrars sommarhus i Kappsta. Hans pappa hade dött innan han föddes. Under min tid som kommunalpolitiker fick jag igenom att den väg som leder in till området skulle heta Raoul Wallenbergs väg. Så är det nu. I stadsparken finns en staty i form av utsträckta händer, som symboliserar att han delade ut skyddspass till judar. Det är en mycket fin och starkt symbolisk staty. Den var beställd av Stockholms stad. Men man ville inte ha den när man såg den färdig. Det är obegripligt för mig. Jag är glad att den finns i Lidingö.

Jag har som riksdagsledamot engagerat mig för den svensk eritrianske journalisten Dawit Isaak, som fängslats i Eritrea utan rättegång. Jag har framhållit att Dawit inte får gå samma öde tillmötes som Wallenberg. I båda fallen har UD förlitat sig på tyst diplomati. I båda fallen har man hittills misslyckats.

Nästa år är 100 årsdagen för Raoul Wallenbergs födelse. Förhoppningsvis finns det då klarhet i hans öde. Förhoppningsvis får vi då också se Dawit Isaak frisläppt.

I DN den 26 januari har forskaren Susanne Berger skrivit en utmärkt artikel om detta.

Befria Dawit Isaak

För snart nio år sedan yttrade sig Dawit Isaak i frihetens namn och för det har han fått betala ett högt pris. Han sitter fortfarande fängslad i eritreanska fängelshålor. Den tysta diplomatin helt misslyckats. Jag höll därför ett tal på Yttrandefrihetens dag, den 3 maj, på Sergels Torg för att påminna om den fängslade svenskeritrianske journalisten Dawit Issak. Denna manifestation hölls runtom i landet och arrangerades av Riksdagens tvärpolitiska nätverk för Dawit Isaak i samarbete med Journalistförbundet och Tidningsutgivarna. Jag tänker inte minst på hans familj. Det är dags att Sverige kräver att Eritrea omedellbart släpper Dawit Isaak fri och låter honom återförenas med sin familj i Göteborg. Jag hoppas innerligt att jag slipper behöva tala en gång till på Yttrandefrihetens dag nästa år.

Fotograf: Jonathan Rieder Lundkvist

Kampen för Dawit Isaak frigivande fortsätter

I går talade jag på en av flera manifestationer runt om i landet för att påminna om den fängslade svensk eritrianske journalisten Dawit Issak. Denna manifestation, som liksom de övriga anordnades av riksdagens tvärpolitiska nätverk för Dawit Isaak, ägde rum på Sergels torg.

Jag tog bl. a upp följande.
Det är i dagarna åtta år sedan Dawit Isaak greps i Eritrea. Sedan dess sitter han fängslad utan rättegång.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Eritrea är grova och omfattande. I en rapport från Amnesty International i juni 2004, kritiseras de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter i landet. Rättssystemet är under all kritik och fängelseförhållandena är fruktansvärda. Cellerna är fuktiga, överfulla och hälsovådliga. Fångarna har dålig tillgång till vatten och svälter.
Det är troligt att det är i en sådan vidrig fängelsemiljö som Dawit lever idag. De flesta avlider i fångenskap i brist på läkarvård eller av vanvård eller tortyr.

Den förra svenska regeringen fick berättigad kritik för bristande engagemang i Dawits fall. Ansträngningarna för att få Dawit Isaak frigiven eller att åtminstone få träffa honom ökade under de senaste åren från regeringens sida. Det var bättre sent än aldrig. Nu har alliansregeringen tagit över stafettpinnen från den socialdemokratiska regeringen och fortsatt med den tysta diplomatin. Det uppenbart att tyst diplomati är resultatlös.

Utrikesdepartementet borde utarbeta en strategi så att Sverige i alla internationella forum där vi möter Eritrea alltid tar upp Dawit Isaaks fall. Smarta sanktioner vore ytterligare en kostnad för regimen så länge de inte släpper Dawit Isaak. Det kan vara reseförbud för regeringsrepresentanter, att de inte får visum för att åka in till EU. Det bör också handla om att stoppa utländska konton som regimen har. Den svenska regeringen måste alltså öka ansträngningarna för att få Dawit Isaak fri. Han får inte gå samma öde till mötes som den svenske diplomaten Raoul Wallenberg som 1945 försvann under oklara omständigheter till Sovjetunionen. Här fungerande inte den svenska tysta diplomatin.

Vi kräver att Eritrea omedellbart släpper Dawit Isaak fri och låter honom återförenas med sin familj i Göteborg.

267 riksdagsledamöter skrev på upprop om Dawit Isaak

Idag har jag tillsammans med riksdagsledamöter från flera partier agerat för att den svenske och eritrianske medborgaren och journalisten Dawit Isaak ska frisläppas från sitt fängsliga förvar i Eritrea där han sitter sedan länge, fängslad på oklara grunder.

267 riksdagsledamöter har skrivit på ett upprop om detta, som min partikamrat Cecilia Wigström tagit initiativ till. Cecilia har länge arbetat för att Dawit Isaak ska friges.

Att så många skrev under uppropet till Eritreas president med krav på att Dawit Isaak släpps fri är otroligt bra. Det här är stark markering från svenska folkets valda representanter och borde göra intryck på Eritreas president.

I uppropet framhåller vi att vi är oerhört bekymrade för Dawits hälsa. Han har hjärtproblem, det vet vi sedan tidigare och det finns diabetes i familjen. Att han enligt uppgift har åkt in på sjukhus visar tydligt att mer än sju år i de fruktansvärda eritreanska fängelserna, med brist på mat, vatten och hygien, självklart tär allvarligt på hälsan. Dawit får inte gå samma öde till mötes som en annan svensk medborgare som avled i ett eritreanskt fängelse för något år sedan för att han inte fick sin diabetesmedicin.

I dag har vi överlämnat uppropet och listorna med underskrifter till Eritreas ambassad, som ligger i Torsvik på Lidingö. Efter stor tvekan från ambassaden släpptes Cecilia in med vi andra i sällskapet fick vänta utanför. Cecilia fick löfte om att uppropet och listorna ska skickas med diplomatpost till presidenten. Hoppas löftet uppfylls.