"Min man fick en stroke för 7 år sedan. Han har afasi och rörelsehandikapp och klarar sej med personlig assistans medan jag mer eller mindre gömt mej i jobbet. Ett sätt att fly från en jobbig situation. Jag är periodvis deppig och får allt svårare att finna nån glädje, det är så tungt att inte ha någon nära att prata med. I längden är våra samtal med jag-frågar-han-svarar otillräckliga för mej, jag blir ibland tokig på att vara den som är stark och ska klara allting. Ibland har jag perioder när livet löper lite lättare. Jag vill gärna utbyta tankar runt detta! Hur gör man för att orka finna sej i sitt öde?"
Detta har jag läst på hemsidan för STROKE-Riksförbundet.
Det beskriver mycket bra hur det är att vara anhörig till en strokedrabbad. I morse lyssnade jag på ett föredrag med medverkande från förbundet i Mötesplats centrum på Lidingö. De närvarande var drabbade anhöriga och samtliga var kvinnor.
Trettiotusen personer i Sverige drabbas av stroke varje år. Det innebär att en person drabbas var sjuttonde minut. Även om inget fall är det andra likt handlar det ändå om att en stroke förändrar allt vad det är att vara människa. Stroke är i hög grad de anhörigas sjukdom.
Ålder är en av riskafaktorerna för att drabbas. Det innebär att kvinnor kan drabbas dubbelt. Först när deras män får en stroke och sedan när de själva får en. Då är de ofta ensamstående.
Samhällets förväntningarna är större på kvinnor än på män att de ska ställa upp för sin partner. För kvinnor kan det innebära att de måste sluta jobba för att sköta sin sjuke man. Många lägger ett stort ok på sig själva och vet inte heller var man kan söka hjälp.
Här måste kommunens sociala insatser samordnas med sjukvården bl.a. att se till att det finns bra och trygga avlastningsmöjligheter för den strokedrabbade och hans anhöriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar