Samhället står i skuld till anhöriga som tvingas till omfattande vårdarbete i hemmet under lång tid. Kommunen bör betala av på skulden.
Ett stimulansbidrag skall vara att betrakta som en uppskattning till den närstående – inte som lön. Många kommuner erbjuder sådant bidrag, t.ex. Nacka och Stockholm, men inte Lidingö. Kommunerna väljer själva om anhörigstöd skall införas.
Det är väl känt att en del av de närmaste anhöriga till svårt livstidssjuka och funktions-hindrade tvingas till ett tungt, obetalt och oönskat vård-och omsorgsarbete för att den drabbade ska kunna leva ett acceptabelt liv. Man skulle önska att en större valfrihet var möjlig.
Men någon valfrihet för de närstående finns oftast inte. Ibland rör det sig om bundenhet i många år, t.o.m. i decennier. Det kan gälla tillstånd som svåra skador efter stroke, demens, ryggmärgsskador och andra neurologiska sjukdomar, där den drabbade inte klarar sina elementära behov utan hjälp.
Ekonomin i familjerna har ofta försämrats avsevärt såväl p.g.a. nedsatt inkomst för den sjuke och den närstående. Den under 65 år har ofta tvingats till reducerad arbetstid eller inget förvärvsarbete alls för att inte själv bli sjuk av den omfattande belastningen p.g.a. den drabbades alla vårdbehov. Det medför även lägre pension. Det kostar dessutom mer pengar att vara sjuk och handikappad.
Den drabbade liksom landsting och kommun vinner på att den närstående uppmuntras för att orka med. Sjukdom och depression skulle kunna förebyggas.
Inför ett stimulansbidrag som utbetalas till de drabbade efter biståndsbedömning så som sker i andra kommuner. Det rör sig om max 3000 kr per månad (t.ex. i Stockholm). För Lidingö skulle det enligt vår bedömning röra sig om bidrag till ca 40 personer. Bidraget skulle användas på valfritt sätt, att ge litet bättre levnadsstandard, leja städhjälp, betala en kurs för att bryta isolering eller att spara ihop till en välbehövlig semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar