Inför stimulansbidrag till anhörigvårdare

 


Samhället står i skuld till anhöriga som tvingas till omfattande vårdarbete i hemmet under lång tid. Kommunen bör betala av på skulden.


Ett stimulansbidrag skall vara att betrakta som en uppskattning till den närstående – inte som lön. Många kommuner erbjuder sådant bidrag, t.ex. Nacka och Stockholm, men inte Lidingö. Kommunerna väljer själva om anhörigstöd skall införas.


Det är väl känt att en del av de närmaste anhöriga till svårt livstidssjuka och funktions-hindrade tvingas till ett tungt, obetalt och oönskat vård-och omsorgsarbete för att den drabbade ska kunna leva ett acceptabelt liv. Man skulle önska att en större valfrihet var möjlig.


Men någon valfrihet för de närstående finns oftast inte. Ibland rör det sig om bundenhet i många år, t.o.m. i decennier. Det kan gälla tillstånd som svåra skador efter stroke, demens, ryggmärgsskador och andra neurologiska sjukdomar, där den drabbade inte klarar sina elementära behov utan hjälp.


Ekonomin i familjerna har ofta försämrats avsevärt såväl p.g.a. nedsatt inkomst för den sjuke och den närstående. Den under 65 år har ofta tvingats till reducerad arbetstid eller inget förvärvsarbete alls för att inte själv bli sjuk av den omfattande belastningen p.g.a. den drabbades alla vårdbehov. Det medför även lägre pension. Det kostar dessutom mer pengar att vara sjuk och handikappad.


 Den drabbade liksom landsting och kommun vinner på att den närstående uppmuntras för att orka med. Sjukdom och depression skulle kunna förebyggas. 


Inför ett stimulansbidrag som utbetalas till de drabbade efter biståndsbedömning så som sker i andra kommuner. Det rör sig om max 3000 kr per månad (t.ex. i Stockholm). För Lidingö skulle det enligt vår bedömning röra sig om bidrag till ca 40 personer. Bidraget skulle användas på valfritt sätt, att ge litet bättre levnadsstandard, leja städhjälp, betala en kurs för att bryta isolering eller att spara ihop till en välbehövlig semester. 





                         

 

Vårdlotsar behövs visst!

Nyligen skrev Folkpartiets vårdgrupp en insändare i Lidingö Tidning om behovet av vårdlotsar för multisjuka personer. Den finns på min blogg den 14 december 2013.

Vår insändare bemöttes av Anita Levander- Dahrné i Lidingö Tidning

Så här svarar jag tillsammans med Suzanne Liljegren  på hennes inlägg.

Vi delar inte din uppfattning att vårdlotsar inte behövs då hjälpen till multisjuka och deras anhöriga fungera bra idag.

Låt oss nämna ett exempel där det behövs. Vi har en jättebra neonatal vård i Sverige och många för tidigt födda barn kan räddas. Men föräldrarna ställs inför en rad problem när man ska ta hand om sitt lilla sköra barn. Plötsligt måste de ta kontakter på massor av olika ställen för att få livsviktiga insatser för barnet. Då behövs någon som kan systemet, som vet vad som behövs och kan samordna alla insatser. Föräldrarna behöver en vårdlots, som är familjens kontaktperson i vården. Vårdlotsen ska fungera som spindeln i nätet vi de vård- och habiliteringskontakter som familjen behöver för sitt barn. Föräldrarna ska kunna kontakta sin personliga vårdlots när helst de behöver.

Så fungerar det tyvärr i allmänhet inte idag.