Häromkvällen var jag på ett viktigt möte för allmänheten i Lidingö Stadshus. Det handlade om den gamla Lidingöbron, tågbron. Vad ska hända med den? Konsulter informerade och visade bilder på brons tillstånd. Det är bl .a kraftiga rostangrepp och muttrar och skruvar som saknas. Bilderna gjorde mig riktigt orolig. Törs jag verkligen åka på bron?
På bron som var färdig 1924 gjordes inget underhåll alls fram till 1986 då den renoverades tillsammans med Lidingöbanan. I den vevan övertog Lidingö kommun ansvaret för hela bron. Tidigare hade Stockholms stad ansvar för halva bron.
1986 gällde frågan om bron skulle rivas och banan läggas ned. Jag var då vice ordförande i kommunstyrelsen och insåg i likhet med de andra politikerna att lidingöborna ville behålla banan. Så två broar behövs. Dessutom är det en säkerhetsåtgärd att ha två vägar till faslandet. Skulle det inträffa en olycka på ena bron kan man ta sig över via den andra.
Nästan alla som yttrade sig på mötet talade för att riva den gamla bron och bygga en ny. Flera av dem var tekniker och kunniga på området. Kostnaderna för en ny bro är lättare att beräkna än vid en renovering av den gamla. Det finns så många osäkra faktorer.
För egen del hoppas jag att en ny bro slipper förses med en öppningsbar broklaff. Det är kravet på den nuvarande bron enligt en vattendom i miljööverdomstolen. En ny broklaff skulle kosta 30 miljoner. Till vilken nytta?
Men varför så bråttom undrade några. Beslutet måste förankras hos Lidingöborna. Skälet är, framhöll konsulterna, att SL måste få besked inför sin renovering av spårvägen. Men visst anser jag hade det varit bättre med lite mer framförhållning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar