Det är titeln på en läsvärd biografi över den nyligen bortgångna Ingrid Gärde Widemar, skriven av Brita Åsbrink och Olle Nilsson 2005 (Atlantis)
Ingrid föddes 1912 och avled i januari i år.
Hon gjorde en enastående karriär, som mycket kan liknas vid en framgångsrik manlig dito. En god förebild och starkt stöd hade hon i sin far Natanael Gärde. Han var justitieminister, riksdagsman och justitieråd i Högsta domstolen.
Ingrid var min idol när jag började engagera mig politiskt. Hon är en liberal föregångskvinna, även om hon aldrig hade uppdrag i Folkpartiets kvinnoförbund. Men medlem var hon. Många andra opolitiska kvinnoorganisationer upptog hennes tid och engagemang t.ex. Yrkeskvinnors klubb.
Ingrid tog en jurist examen vi Stockholms universitet, blev advokat och slutade sin juridiska bana som Sveriges första kvinnliga justitieråd. Dessemellan hann hon med en politisk karriär som riksdagsledamot för folkpartiet. Hon hade familj med fyra barn och berättade hur hon tog med sig de minsta på cykeln till advokatkontoret.
Att hon var kvinna gick inte att ta fel på. Liten, nätt, blond och mycket välklädd, alltid mycket modeintresserad. Hon for på vårarna på shoppingresor till Paris. Och hon körde en vit Porsche.
Ingrid deltog flitigt i samhällsdebatten med tal och artiklar. Mycket uppmärksammad och debatterad blev boken Hatt och huva, som kom ut 1945. Där visar hon på svårigheterna för kvinnorna på arbetsmarknaden och motviljan mot kvinnliga chefer. För många kvinnor blev boken en bibel, som öppnade deras ögon och förändrade deras syn på sig själva.
Det var hennes förmåga att sammanjämka allt det viktiga i livet som imponerade. Och hennes ork att klara motgångar och bakslag. Hon var inte rädd för strider och vågade vara obekväm i folkpartiet. Hennes och andra föregångskvinnors kraft och viljestyrka att bekämpa hinder, resta av fördomsfulla manliga motståndare, måste beundras av oss som finns i deras efterföljd.
I riksdagen kämpade Ingrid Gärde Widemar mot barnaga, mot sexuella övergrepp på barn, för rätten att gifta sig också för människor med vissa sjukdomar, för kvinnors rät att bära sitt flicknamn, mot sambeskattning av äkta makar, för lika lön för lika arbete för kvinnor och män, för kvinnliga präster, för fria radiosändningar, mot proffsboxning, för högertrafik och för åtalsfrihet för kvinnor som gjort abort i Polen. Hon tryckte på hårt för att regeringen skulle agera i Raoul Wallenbergs öde. Hon ”made a difference”.
På landsmötet 2005 fick hon Karl Staaf plaketten i guld. Det var en högtidsstund när hon kom upp på podiet, vänligt men bestämt tackade nej till den stol Jan Björklund chevalereskt ställde fram åt henne och stod vid Lars Leijonborgs sida under hans hyllning.
Ingrid Gärde Widemar är fortfarande min politiska idol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar