torsdag 31 mars 2011

Åter till tangenterna efter kryssning i Stilla havet

Med en två veckors kryssning utefter den sydamerikanska Stillahavskusten från Santiago i Chile till Miami i Florida firade jag och min man Percy hans sjuttioårsdag. Detta vår första kryssning och vi är belåtna. Vi fick mycket för pengarna. Bekvämt boende, skönt att kunna förflytta sig mellan olika platser utan att behöva packa upp. Massor av god mat, fin underhållning och aktiviter från tidiga morgonen till sena kvällen. För mig akvarellmålning och för oss båda musik, shower och böcker varvat med simning och raska promenader på däckets motionsslinga. Det är inte svårt att motionera i sol och värme med utskikt över Stilla havet. Vi hade också trevligt socialt. Passagerarna var i alla åldrar. Vår svenska resegrupp bestod av 26 personer, alla pigga pensionärer och vi hade trevliga middagar och fördrinkar tillsammans. Reseledaren Rosa hade alla de kvaliteter man kan begära av en reseledare; glad, lättsam, välorganiserad, omtänksam och personlig. Vi for med Club Eriks.

Flera strandhugg och utflykter hann vi också med. Höjdpunkten var slussningen genom Panamakanalen, som snart är hundra år. Vilket jobb och vilka risker arbetarna tog för att bygga den.

Stora delar av världens befolkning var representerade bland de 2.000 passagerararna och de 900 anställda. Konstigt nog fanns inga svenskar bland de senare. Jag tycker det skulle vara ett drömjobb för ungdomar. Visserligen låg lön och tuffa arbetsvillkor men utan kostnader för mat, boende och kläder. Det måste vara kul att få träffa så många andra unga och möjligheter att se världen.

Nackdelen med att resa på detta sätt risken för smittspridning. Jag råkade ut för en lindrigare magåkomma. När det blev känt av läkarmottagningen blev jag satt i karantän i min hytt över en dag. Det gick ingen nöd på mig med härlig utsikt och roomservice. Ständiga uppmaningar kom från kaptenen om handhygien och händerna spritades och sprejades vartän vi gick på båten. Så något utbrott av sjukdom blev det inte.

När jag nästa år fyller jämt vill jag göra en ny kryssning, gärna till Amazonas.

torsdag 10 mars 2011

Kulturens kvinnor- kvinnornas kultur

I dagens DN Debatt skriver jämställdhetsministr Nyamko Sabuni och kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth klokt om att kvinnor saknas på viktiga poster på kulturområdet.

Jag håller med dem. Något måste göras.

Kultur är inte bara en klassfråga utan i hög grad en könsfråga. På teatrar, konserter, konstmuseer och bibliotek dominerar kvinnor som konsumenter. Man brukar skämtsamt tala om ”kulturtanterna”, som bär upp kulturlivet och som ofta drar med sig männen.

Jämställdhet i kulturlivet är lika viktigt som jämställdhet i övriga samhällsområden. Mäns dominans i näringslivets topp har aktualiserats på senare tid. Det är dags nu att också uppmärksamma den manliga dominansen inom kulturområdet. Kulturområdet är inte något undantag när det gäller manlig dominans på de högre befattningarna. Däremot är en klar majoritet av dem som arbetar "lägre ner" i de kulturrelaterade yrkena kvinnor. Vi behöver fler kvinnliga chefer inom kulturen. När det finns övervägande manliga chefer inom kulturen går vi miste om kvinnlig påverkan av det kulturella innehållet och kvinnliga förebilder i kulturlivet. Det krävs förändringar för att bryta jämställdhetsproblemet.
Jag har därför på uppdrag av Liberala Kvinnors styrelse skrivit en rapport om kvinnor och kultur ”Kulturens kvinnor – kvinnornas kultur”.
Med rapporten som underlag vill jag väcka en rad diskussionsfrågor.
De gäller
1. Behövs särskilda kvinnomuseer för konst? Hur ska de i så fall organiseras? Fristående eller inom befintliga museer?
2. Vilken roll kan hembygdsmuseer spela för att främja kvinnors konsthantverk?
3. Hur sker konstinköpen i kommuner och landsting? Hur ser konstbeståndet ut beträffande fördelningen mellan inköp av kvinnliga respektive manliga konstnärer?
4. Bör en fond inrättas där dramatiker och filmare kan söka pengar för att skriva eller utveckla manusidéer med intressanta kvinnliga huvud-och biroller.
5. Bör en fond inrättas där kvinnliga tonsättare kan söka pengar för att få möjlighet att komponera?
Dessa frågor hoppas jag bli belysta genom samråd bland liberala kvinnor och män runt om i landet.

fredag 4 mars 2011

Bättre lagstiftning mot sexbrott

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag (SOU 2010:71) I går ledde jag ett seminarium om detta som Liberala Kvinnor ordnat i riksdagen.

Jag framhöll att jag delar utredarens förslag vad gäller att våldtäktsbestämmelsen utvidgas, att ett nytt och samtyckesbaserat brott, sexuellt övergrepp införs och att bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas.

Men jag har en invändning. Utredaren vill byta ut begreppet samtycke mot begreppet tillåtelse. Jag anser att begreppet samtycke är så inarbetad i den allmänna debatten om sexualbrotten att det kan ge intryck av att man nu vill ändra innebörden av begreppet . Så är ju inte fallet som jag uppfattat det. För att undvika att skapa förvirring bör begreppet samtycke därför vara kvar.

Utredaren fick i uppdrag enligt direktiven att särskilt fokusera på straffbestämmelser som ger barn ett särskilt skydd mot sexualbrott och hur tillämpningen av dessa bestämmelser fallit ut.

Ett besvärligt problem i detta sammanhang är den gråzon som gäller barn mellan 15 och 18 års ålder. Vid 15 års ålder är man "sexuellt myndig" medan myndighetsåldern i övrigt är 18 år. Vilken betydelse har ett samtycke av en ung kvinna i gråzonsåldern? När det gäller barn under 15 är ett samtycke aldrig giltigt, eftersom det är olagligt med sexuella handlingar med barn.
Men detta är tillåtet med barn över 15. Spelar då ett eventuellt samtycke någon roll? Jag har inte kunna finna att utredaren uppmärksammat detta problem.

Det är under alla förhållanden mycket viktigt att de som utför sexuella handlingar med ungdomar klart förvissar sig om att ungdomen är över 15 år. Upprörande våldtäktsfall i Jordbro och Malmö visar att förövarna kommit alldeles för lätt undan när domstolarna dömt till våldsoffrens nackdelar på grund av oklarheter om deras uppgivna ålder. Större ansvar måste läggas på männen att visa att de förvissat sig om att barnen uppnått 15 års ålder.

Barn som utsatts för sexuella övergrepp ska aldrig behöva möta förövarna i rätten. Därför bör särskilda barnrum finnas i varje domstol där de kan förhöras under lugna och trygga förhållanden