torsdag 19 juli 2012

Sverige+Kvinnokonventionen=sant?

Detta inlägg är idag publicerat i tidningen NU

FNs kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Den antogs 1979 och Sverige var första land  att ratificera den 1980. Det är vi stolta över. Genom att Peking plattformen antogs femton år senare fick världen en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det praktiska normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen och tolka lagar. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.

 I vilken utsträckning känner politiker och tjänstemän i kommuner och landsting till dessa viktiga instrument? Och hur arbetar man med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag?

Under Almedalsveckan presenterade UN Women, där jag är styrelseledamot, tillsammans med Fredrika Bremerförbundet en rapport ”Sverige + Kvinnokonventionen= sant? I rapporten granskas kommuners och landstings tillämpning av FNs kvinnokonvention. Den grundar sig på en enkät till 1 000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting samt intervjuer med en rad experter.

Trots att Kvinnokonventionen efter Barnkonventionen är den mest kända av FNs kärnkonventioner har den ingen praktisk funktion i det pågående jämställdhetsarbetet i kommuner och landsting.

Kommuner och landsting är lika skyldiga att känna till och följa Kvinnokonventionen som regeringen är. De ska se till att alla beslut de fattar följer Kvinnokonventionen. Det ingår i uppdraget för alla; politiker och tjänstemän.  Flera tunga forskare och människorättsföreträdare ger regeringen svidande kritik för att man inte följer de krav som konventionen medför. Såväl tidigare som nuvarande regeringar kritiseras för att inte ta ansvaret för bristande regional implementering och okunskap om Kvinnokonventionen på allvar. Stöd och riktlinjer till kommuner och landsting saknas.

Vad krävs då för att Kvinnokonventionen ska kopplas till jämställdhetsarbetet och bli ett aktivt redskap för kvinnors mänskliga rättigheter?

Att föra upp Kvinnokonventionen och Pekingplattformens betydelse för det regionala och lokala jämställdhetsarbetet i Sverige kräver inga omstörtande förändringar. Det är inte ett nytt sätt att handla eller tänka som kommuner och landsting ställs inför. Tvärtom. Den spännande frågeställningen är, med siktet framåt, snarare hur de internationella jämställdhetsdokumenten kan stärka kunskapen om och arbetet med jämställdhet, hur de kan utveckla ett förhållningssätt som genomsyras av ett rättighetstänk. Det handlar inte om att förstöra det vi uppnått utan istället förbättra det vi inte lyckats med. Vi behöver analysera vad Kvinnokonventionen betyder. Vad kan den hjälpa oss att få syn på och åtgärda? Kvinnokonventionen borde användas för att lagstifta och inte lyftas fram som en parallell ordning.  Grunden för att lyfta fram och implementera Kvinnokonventionen finns redan i det jämställdhetsarbete som bedrivs på många håll. Men vi måste fortsätta byggandet och till detta behövs kunskap om hur det ser ut idag och vad vi önskar istället.

En sak är dock viktigt att påminna om; att göra slut på ojämställdhet och ställa krav på kvinnors mänskliga rättigheter stöter på motstånd.  Det tar sig varierande uttryck i olika sammanhang, en del vill ha förändring och andra inte. Det finns en konflikt som präglar arbetet för jämställdhet. Det uttrycks en oro bland enkätsvaren för att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter skulle rasera de framsteg som uppnåtts genom insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta är viktigt att ta på allvar och planera utifrån. Risken är annars att rädslan för att inte nå enighet i jämställdhetssträvandena försvårar synliggörandet av kvinnors mänskliga rättigheter. Vi måste visa att kvinnors mänskliga rättigheter också gynnar männen.







måndag 16 juli 2012

Varför mår kvinnliga studerande sämre än manliga?

 Sommarstiltje råder just nu på min blogg och i mitt politiska huvud. Ett par veckor på året är det skönt att vara bortkopplad och avkopplad.

Men nyhetsbrev från  folkpartistiska statsråd dyker upp emellanåt. Idag fick jag ett från Nyamko Sabuni där hon tar upp en viktig fråga som inte är okänd för mig. Det gäller skillnader mellan studerande kvinnors och mäns hälsosituation.

Bakgrunden är, skriver hon, att i februari publicerade CSN rapporten Studerandes ekonomiska och sociala situation. I rapporten visas bl.a. att studerande kvinnor i betydligt större omfattning än studerande män upplever olika former av fysiska och psykiska besvär. Exempelvis upplever 80 procent av kvinnorna att de ofta är stressade jämfört med 58 procent av männen. 61 procent av kvinnorna har ont i rygg, nacke och axlar, vilket kan jämföras med att 34 procent av männen ofta känner liknande besvär.

Detta är knappast något nytt. Men jag är glad över att frågan uppmärksammas. Det är viktigt med kunskap om bakomliggande orsaker till varför kvinnor och män upplever hälsosituationen på olika sätt under studietiden. Känner kvinnor större press att lyckas och större oro för att inte lyckas?

 Jag välkomnar därför att regeringen har fattat beslut om att ge CSN i uppdrag att genomföra en undersökning om detta.