lördag 26 november 2011

Morgondagens palliativa vård sker hemma

Jag har deltagit i många konferenser och seminarier under åren som politiker. De flesta går obemärkta förbi. Men häromdagen var jag på ett seminarium som lämnade avtryck. Det handlade om verksamheten i det regionala cancercentret i samverkan mellan Stockholms läns landsting och region Gotland.

Då talade Georg Engel, chef för Ersta Hospice, om morgondagens palliativa vård för cancersjuka. Han betonade vikten av en trygg organisation för palliativ vård. Utvecklingsmöjligheterna är stora, framför allt därför att ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, är på stark frammarch. ASIH i samarbete med palliativa konsultteam gör att man kan bygga "sjukhus" i hemmen, vilket i sin tur leder till säkrare och billigare vård. De som idag får dessa insatser är i särklass de mest nöjda patienterna.

Hospice hemma med medicinska insatser innebär utveckling och utmaning. Men man måste klara gränsdragningen mellan kommunens ansvar för basal hemsjukvård och landstingets ansvar för avancerad sjukvård.

Georg Engel påminde om att inte bara cancer utan även demens är en sjukdom med dödlig utgång. Därför behöver också demenssjuka ett hospiceboende. Jag tänkte att på Lidingö Hospice måste också dementa kunna få vårdas.

En oro har jag för hospice hemma. Orkar de anhöriga ställa upp? Jag framförde det och Georg Engel höll med om att detta är ett problem.

tisdag 15 november 2011

Snart är det den 25 november

Det är FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Vi i kvinnojoursrörelsen kämpar mot våldet dagligen.
Men vi kan bli fler som engagerar oss mot våldet på många plan. Alla vinner på ett jämställt samhälle fritt från våld. Alla behövs för att nå dit.
Vill du vara med?
1. Engagera dig i en kvinnojour eller tjejjour.
Mycket av det skydd och stöd som för våldsutsatta kvinnor tillhandahålls av jourer som är helt beroende av ideella krafter. Kvinnojourerna arbetar även förebyggande för att stärka kvinnor och motarbeta mäns våld.
2. Bryt kopplingen mellan män och våld.
När vi talar om våldsutsatta kvinnor blir ofta de misshandlade männen osynliga. Vilka är de?
Siffror från Brottsförebyggande rådet visar att minst två procent av vuxna män i Sverige, d.v.s. cirka 90 000 individer, har utsatt en partner eller ex-partner för våld inklusive våldtäkt årligen.
Män utsätter dessutom andra män för våld och växer ofta upp med att se våld som en lösning på problem. Det behövs mer förebyggande arbete med män för att bryta kopplingen mellan manlighet och våld.
3. Våga se och agera.
Vi vill uppmana alla lidingöbor att titta till varandra lite extra nu när julledigheten närmar sig. För den som är utsatt för våld och övergrepp av sin partner är ledigheter ofta en svår tid. Livlinor och vardagsrutiner som jobb och fritidsaktiviteter upphör. Våldet gör det inte. Ett ord från dig som är granne eller vän kan betyda mycket för den som är utsatt. Att du ställer dig på hennes sida och vågar ingripa och ifrågasätta kan vara första steget till förändring. Du kan vara tydlig med att du ser vd som händer, att det är fel och att du finns där för henne.

Våldtäkt och våld i nära relationer står under allmänt åtal och är inte en privatsak. Att misstänka något men inte agera är inte okej. Särskilt inte om det finns barn med i bilden. Ser eller hör du när någon blir utsatt för våld av sin partner- anteckna händelseförloppet och ring Polisen.
På www.kvinnojouren.se kan du läsa mer om varningstecken och vad du kan göra som vän eller anhörig.
Du kan också kontakta kvinnojouren Kerstin på Lidingö 08 767 03 03.

torsdag 10 november 2011

Hur naiv får man vara, Christian Clausen?

Nordeas chef Christian Clausen medger att bankens styrelses beslut att köpa en lyxlägenhet för totalt 26 miljoner var misslyckat.

Men hur kunde han tro att detta lägenhetsköp skulle gå obemärkt förbi? Jag blir som småsparare i Nordea upprörd av detta. Och upprörd blir jag också av styrelseordföranden Björn Wahlroos kommentarer om att han skulle vilja ge Clausen möjligheter att köpa fler lyxlägenheter. (Jag vet att Christian Clausen inte fått lägenheten utan ska ha den som tjänstebostad.) Varför kan inte en person i hans ställning och med hans rejäla inkomster kan skaffa en lägenhet utan hjälp från banken? Han har dessutom en egen bostad i Köpenhamn. Så visst skulle han kunna klara sig med något mindre i Stockholm.

Låter jag missundsam så är det för att jag också beklagar Nordeas anställda, som utöver personalnedskärningar, också få ta emot en massa klagomål från kunderna. Men de håller med oss. Det vet jag för jag har talat med min trevliga och kloka personliga bankman Ulrica.

tisdag 8 november 2011

En svensk framgångssaga

Ibland åker jag taxi. Då vill jag prata med chauffören. De allra flesta vill också prata med mig. En majortiet av dem har ju numera av utländsk bakgrund och förmedlar helt andra erfarenheter än dem jag har.

Häromkvällen var min taxichaufför från Etiopien. Han har bott i Sverige i 25 år och har hela tiden kört taxi. Jobbat och uppfostrat barn; så sammanfattade han sitt liv här. Fem vuxna barn har han. Den äldsta är forskare i kemi på KTH, den andra sjuksköterska, nummer tre kör tunga lastbilar, nummer fyra är lärare och den femte läkare.

Han var med rätta stolt över sina duktiga barn. Han hade lyckats i Sverige med att ge sina barn en framtid de aldrig kunde få i Etiopien. Och jag kände mig stolt över att Sverige är ett land som ger dessa möjligheter.

Hans barn är inte ensamma. Många invandrare blir framgångsrika på en rad olika område. Men undrar jag varför skrivs det så lite om dem? Invandrare framställs mest som problem. Jag har vid flera tillfällen i olika politiska sammanhang inom Folkpartiet efterlyst rapporter om de goda exemplen för att visa att också invandrare kan lyckas i Sverige. En som gjort det är skriftställaren och liberalen Anders Johnson. Han har skrivit Garpar, gipskatter och svartskallar. Invandrarna som byggde Sverige, 2010, som utsågs till Årets bok om svensk historia 2010.

Det går bra för invandrare i Sverige. Säkert får vi snart många fler glädjande exempel på detta.

fredag 4 november 2011

Sverige bäst på att bekämpa mäns våld mot kvinnor

Nyamko Sabuni, FP:s jämställdhetsminister, har anledning just nu att vara nöjd. Det är hon också i sitt nyhetsbrev nyligen.

European Women's Lobby, det stora europeiska samarbetsorganet för kvinnoorganisationer, har nämligen listat och betygsatt de europeiska ländernas handlingsplaner för att förhindra mäns våld mot kvinnor.

Här ligger Sverige långt fram. Förra mandatperioden antogs tre handlingsplaner. För det första en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, för det andra en handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål, och för det tredje en handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Regeringens jämställdhetsråd - där kvinnoorganisationer och andra organisationer som arbetar med jämställdhet är representerade - har varit delaktiga i framtagandet av handlingsplanerna. Dessa innehåller tillsammans 107 åtgärder för att möta olika former av våld mot kvinnor.

Det är dessa planer som nu fått högsta möjliga betyg av European Women's Lobby. Och vad mer är - Sverige är det enda land som överhuvudtaget blir godkänt.

Visst är det smickrande för Sverige, men dystert för kvinnor i övriga världen.

Arbetet med att få ett slut på mäns våld mot kvinnor går alltid för långsamt. Värderingar och strukturer måste brytas. Men i den frustration som vi kan känna över att vi inte nått tillräckligt långt finns också en tillfredsställelse över att det idoga arbete som sker uppmärksammas. Förhoppningsvis kan det leda till bättre villkor för kvinnor i andra länder.

Nyamko konstaterar att det länge funnits en samsyn i svensk politik om att våld mot kvinnor måste upphöra. Med Folkpartiet och Alliansen har resurserna äntligen börjat matcha engagemanget.

tisdag 1 november 2011

Är nätet till för att hatas på?

Jag läser numera sällan kommentarer till de artiklar som publiceras på nätet.
Jag blir så beklämd av de elaka och illa formulerade synpunkter som möter mig. I morse läste jag en intressant artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt av två professorer emeriti, dvs pensionerade, Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg.
De är oroade över att Högsta domstolen genom ett aktuellt domstolsutslag är på väg att ändra rättstillämpningen. Läs artikeln här

Vad som upprör mig är de grova och illasinnade kommentarer som "vanliga" debattörer släpper ifrån sig anonymt. I detta fall angrep de Madeleine med otidigheter. Som "normal" debattör vill jag inte delta i sådana debatter.

Detta är bara ett exempel av många. Det omtalade närhatet brer ut sig. Och jag kan inte förstå varför seriösa tidningar som Svenska Dagbladet låter detta ske. Inga kommentarer borde få publiceras anonymt. Det är fegisar som inte vågar stå för sina åsikter med namn. Detta borde inte media ställa upp på.