Vissa typer av våld mot barn har ökat. I en nationell kartläggning vid namn ”Våld mot barn 2006 – 2007 - En nationell kartläggning” (Svensson, B., Långberg, B., Janson, S (2007), Allmänna barnhuset och Karlstad universitet) har barns erfarenheter av kroppslig bestraffning mellan år 2000 och 2006 undersökts. Föräldrar till 1 692 barn har besvarat en enkät om deras syn på barnuppfostran, attityder till och användande av kroppslig bestraffning mot barn.
2 510 elever (årskurs 4, 6 och 9) har besvarat en enkät om erfarenhet av och attityder till kroppslig bestraffning och mobbning. Studien är en uppföljning av en tidigare undersökning som gjordes 2000.
Undersökningen från 2006 pekar på att både barns och vuxnas attityder till kroppslig bestraffning fortsätter att bli alltmer negativa (var tionde elev och var sjunde föräldrar svarade att de är positiva till kroppslig bestraffning). I elevundersökningarna från 2000 och 2006 framkommer att det inte är fler elever som uppger sig bli slagna av sina föräldrar, medan föräldraenkäten från 2006 visar att kroppslig bestraffning inte fortsatt att minska. Det är alltså lika många barn som blir slagna som för sju år sedan fast allmänheten är mer negativ till aga. Andelen barn som någon gång över en längre tid utsatts för allvarliga kroppsliga bestraffningar har legat stabilt runt tre till fyra procent sedan 1980-talet.
Särskilt anmärkningsvärt är att undersökningen visar att föräldrar som själva anger att de knuffat, huggit tag i eller ruskat sitt barn har fördubblats - för barn under ett år är ökningen fem gånger. Skillnaderna mellan enkäten från år 2000 och år 2006 är statistiskt signifikanta. Den största ökningen när det gäller att hugga tag i och ruska om barnet står svenskfödda småbarnsföräldrar för.
Elevenkäten från 2006 visar att en fjärdedel av de elever som blivit slagna inte hade någon vuxen att anförtro sig åt, vilket är en ökning i jämförelse med enkäten från år 2000. I jämförelse med enkäten från år 2000 uppgav nästan tre gånger så många elever år 2006 att ingen annan än den som slagit vetat om vad som hänt. Detta förklaras framförallt med att betydligt färre vuxna inom exempelvis skola eller föreningsliv haft kännedom om att barnet blivit slaget.
Det är beklagligt att regeringens redogörelse för barnpolitikens inriktning under de kommande åren i barnskrivelsen innehåller så få konkreta förslag på hur man ska minska den påvisade ökningen av aga samt minska det allvarliga våldet mot barn som legat konstant i snart trettio år. Detta gäller inte minst särskilt utsatta barn, exempelvis barn med långvarig sjukdom.
Sverige var det första landet i världen som 1979 införde lagstiftning mot barnaga. Som tidigare ledamot i Europarådet har jag drivit att alla Europas länder ska ha förbud mot barnaga. Allt fler länder har infört eller är på gång att införa agaförbud. Då är det skamligt för Sverige att inte länge vara ett föredöme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar