Här har du mitt liv.

Nyligen höll jag ett s.k. egoföredrag på Lidingö Milles Rotaryklubb där jag är medlem. Detta sade jag

Hur länge har du bott på Lidingö? Det är väl en fråga vi alla får ibland. 1911 svara jag då. Det var nämligen då min morfar Josef  flyttade med hustru, tre barn och två hembiträden från Stockholms innerstad till den nya trädgårdsstaden Lidingö. Han hade gripits av dåtidens gröna våg.

Själv är jag visserligen född i Stockholm under kriget men flyttade redan som 6 månaders baby till Lidingö med min mamma .Min pappa hade nämligen hastigt avlidit och mamma måste jobba för att försörja oss. Någon organiserad barnomsorg fanns ju inte på den tiden utan mamma måste flytta tillbaka till sitt föräldrahem på Vasavägen så att mormor kunde ta hand om mig när mamma  jobbade. Några syskon hann jag aldrig få. Men däremot hade jag kusiner i huset intill.

Jag gick i skolan i Klockargården, Källängen och i Lidingö läroverk, nu Hersby gymnasium. I likhet med de flesta flickor valde jag latinlinjen. Men naturvetenskap var inte heller min starka sida. Skoltidningen och elevrådet gav mig mer utbyte än latinet.

Som dotter till en ensamstående mamma blev jag redan i tjugoårsåldern feminist( liberal sådan). Påhejad av mamma, som saknade att hon själv inte fått en bra utbildning, började jag läsa juridik vid Stockholms universitet. Då var vi ett fåtal kvinnor bland alla män i mörkblå eller gråa kostymer.  Kvinnliga juristers karriär möjligheter var då begränsade till främst familjerätten. Så fick det bli för mig trodde jag. Men efter en sejour på en advokatbyrå insåg jag att jag inte ville ägna mig åt skilsmässor och arvstvister. Så jag gick över till offentligt förvaltning som handläggare i Stockholms läns landsting.

Redan under studietiden kände jag lockelsen till politiken och gick med i Folkpartiets Ungdomsförbund FPU, som då leddes av den karismatiske Per Ahlmark. Tre frågor engagerade mig särskilt; könsrollsfrågor dvs jämställdhet, ett öppet Europa och brott och straff . Det är frågor som jag många år senare kom att ägna mig åt under min tid i riksdagen.

En lockelse till fanns i FPU nämligen Percy. Vi gifte oss 1968. Det radikala året då allt i samhället skulle omprövas, inkl äktenskapet. Vi valde ändå att gifta oss. Vi blev som det hette med lägenhet i Larsberg.

Percy kommer från en tysk invandrarfamilj. Det hörs ju på efternamnet. Hans föräldrar flydde undan nazismen och kom helt utblottade till Sverige. Min svärmor kunde berätta om de fattiga förhållanden de och andra flyktingar fick leva under. Första tiden bodde de på Bergsunds strand, där en av flyktingarna var Nelly Sachs, senare Nobelpristagare i litteratur.

De gick bra för Percys föräldrar och de kunde såsmåningom köpa en tomt på Lidingö och bygga hus på Åkerbärsvägen. Det huset övertog senare Percy och jag. Vi bodde där i 23 år innan vi flyttade till Gåshaga där vi nu bor.

1970 fick Percy erbjudande om jobb på Världsbanken i Washington. Så vi drog i väg i väg glada i hågen utan att veta vad framtiden skulle innebära. Jag hade inget jobb och inget arbetstillstånd, men började som volontär hos en då mycket uppmärksammad konsumentadvokat Ralph Nader och samtidig arbetade jag i en gettoskola med att hjälpa skolbarn.

Det blev fyra spännande år då också vår äldsta dotter Sara föddes. Hon har även amerikanskt medborgarskap och skulle kunna bli president i USA. Men hon har inte visat något som helst intresse för detta. Och lika skönt är det. Vi fick uppleva Watergateaffären på nära håll och det kändes historiskt.

När vi återvänt hem fick jag jobb igen som handläggare i landstinget. Vår andra dotter Johanna föddes då. I början av åttiotalet fick jag politiska uppdrag i kommunalpolitiken som vice ordförande i kommunstyrelsen.

16 år blev det i kommunalpolitiken innan jag efter valet 1998 blev riksdagsledamot för Folkpartiet. Som kommunalpolitiker kan man svepa över det mesta i kommunen; skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen, miljön och ekonomi. Som riksdagsledamot måste man begränsa sig. För mig blev det huvudsakligen konstitutionella frågor, rättsliga frågor och EU frågor. Som ordförande för Liberala Kvinnor blev jämställdhetsfrågor kopplat till de rättsliga frågorna något jag engagerade mig mycket i.

Jag var också ledamot i Europarådet med säte i Strasbourg.  Där blev min kamp mot barnaga i Europa det som gav avtryck.  Jag kunde åberopa det framgångsrika svenska förbudet och nu har allt fler länder infört förbud.

Det blev sammanlagt 10 år i riksdagen. Efter valet 2010 blev jag invald i landstinget, ”Det okända parlamentet”. Om detta kommer jag att berätta på vårt frukostmöte den 21 februari.

Jag gick under min första valrörelse till val med parollen ”Rösta ungt”. Efter närmare 50 år i den politiska hetluften tänker jag dra mig tillbaka efter nästa års val. Folkpartiet har många yngre kandidater som vill ta plats. Och det vill jag att de gör. Men helt och hållet vill jag inte släppa politiken men verka mer i bakgrunden. Är man som jag ”a political animal” ett politiskt djur är det svårt att släppa taget helt och hållet. Så jag får se vad som händer. Ofta inträffar det oväntade. Det är bl. a det som gör politiken så spännande.

 

 

 

 

 

 

Vårdlots för personer med stora och sammansatta behov

Vården i kommuner och landsting är idag komplex och samverkan brister ofta. Gränsdragningsproblem mellan kommunen och landtinget kan skapa otrygghet För vårdbehövande och dess anhöriga är det svårt att hitta rätt vilket kan innebära att det tar lång tid innan man får rätt vård. Personer med stora och sammansatta vårdbehov måste få en fast vårdkontakt med helhetsansvar för individens vård och omsorg så att det blir en kontinuitet för individen.

Gränsdragningen mellan kommunen och landstinget kan skapa otrygghet. Därför bör vårdlotsar med god kännedom om vården både i kommunen och i landstinget finnas för vårdbehövande och dess anhöriga. Hela vårdkedjan måste hänga ihop oavsett vem som är huvudman. För familjer med barn med stora vård- och omsorgsbehov behövs lotsar som samordnar vård- och omsorgsgivarna och som hjälper familjerna i deras vardag. Ju tidigare och bättre vård och omsorg barnet kan få, ju större är möjligheterna till ett bra liv för barnet och en hanterbar tillvaro för hela familjen. Samhällsekonomiskt är det dessutom en lönsam investering.

Om vårdbehövande får möjlighet till personlig rådgivning om vart de ska vända sig och vilka rättigheter och möjligheter som finns skulle fler få rätt vård i rätt tid vilket är bättre både för såväl den vårdbehövande och dess anhöriga som för hela vårdkedjan.

Vårdlotsen, som är en biståndsbedömd insats, ska erbjudan till personer som har hemtjänst flera gånger per dag och kan ha behov av omfattande insatser från flera håll. Lotsen ska kunna erbjuda ett samordnande stöd genom samverkan med olika aktörer, men också praktisk hjälp till den äldre och dennes anhöriga.

Den grupp som skulle ha störst effekt av vårdlotsar är de som har multipla vårdbehov och deras anhöriga. Vårdlotsar kan snabbt se var behövlig vård finns i kommunen och i landstinget, för varje vårdbehövande. På så sätt kan personligt lidande minskas och  kostnader sparas för  kommunen och landstinget.

 

 

 

 

Vissla mot våld

Min partikamrat Rebecca Krus (FP) skriver i dagens Lidingö Tidning om den oro hon och många andra lidingöbor känner med anledning av den senaste tidens inbrott och  överfall  på Lidingö den senaste tiden. Själv drabbades hon av ett inbrottsförsök när hennes unga dotter var ensam hemma mitt på dagen. Och fem kvinnor har utsatts för överfall och sexuellt ofredande.

Vi måste skapa ett tryggt Lidingö igen skriver hon. Hon menar att vi politiker måste satsa på effektiva insatser. Dit hör ökad belysning på promenad- och cykelvägar och mörka innergårdar. Döljande buskage måste rensas bort för öppnare ytor. Mer resurser till närpolisen för att informera dig och dina grannar om hur ni kan hjälpas åt för att öka tryggheten i ert område. Hon efterlyser förslag från lidingöborna för vad som kan göras mer.(Rebecca.Krus@folkpartiet.se)

Mina förslag är följande.

Kommunen bör anordna fler trygghetsvandringar med kvinnor som pekar ut platser där de känner sig otrygga. Så kan kommunen göra insatser där för att öka säkerheten. För flera år sedan gjordes en sådan trygghetsvandring i Larsberg på  initiativ av Folkpartiet. Men det räcker inte. Fler områden måste granskas och det måste göras kontinuerligt.

I dag fick jag ett mail från en kvinna som berättade att hon och hennes kompisar känner sig rädda nu när de är utomhus. De vill anordna en jättedemonstration mot utomhusvåldet. Det är ett utmärkt förslag som verkligen bör uppmuntras. Jag är beredd att hjälpa till om de vill det.

Själv har jag numera en visselpipa i fickan när jag är utomhus. Känner jag mig  oro för att bli antastad kommer jag att blåsa i den. Förövare gillar inte oljud. Förhoppningsvis hör någon annan den också och kan komma till undsättning. Har jag misstagit mig får jag förklara mig. Säkert blir jag förstådd.

Borde han förstått att hon inte ville ha sex?

Under flera år har den s.k. samtyckesfrågan diskuterats inom ramen för sexualbrottslagsstiftningen. Konkret handlar det om att båda parter i en sexuell handling ska vara överens om att de vill ha sex med varandra och just då.

Detta kom att bli en av de frågor jag engagerade mig mycket i under mina år som riksdagsledamot. Bakgrunden var mitt ledamotskap i 1998 års sexualbrottskommitté med uppgift att göra en översyn av sexualbrottslagstiftningen. Alla i kommittén var överens om att påtvingat sex är en kränkning av den som inte vill. Men hur skulle det göras tydligt i lagstiftningen? Vi hade ingen bra lösning när sexualbrottsutredningen presenterades 2001.

Vi var oroliga för att ett uttryckligt samtyckeskrav skulle komma att fokuseras på brottsoffret, d v s vanligen kvinnan. Hade hon uppträtt utmanande, hade hon gett mannen som hon sedan anmälde för våldtäkt intryck av att hon ville?

Debatten om krav på samtycke har fortsatt, bl.a. genom professor emerita i straffrätt, Madeleine Lejonhufvud och flera kvinnoorganisationer. Motioner har väckts i riksdagen och en statlig utredare fick i uppdrag att komma med förslag.

Jag har inte sett några bra förslag förrän mitt eget politiska kvinnoförbund Liberala Kvinnor vid Folkpartiets landsmöte i Västerås under helgen lanserade ett motion om innebär att även om kvinnan
inte gör helt klart att hon inte ville, dvs inte samtyckt, så ska mannen ändå kunna dömas för våldtäkt om han borde insett att hon inte ville. Det skulle kunna ses som en form av egenmäktigt förfarande.

Glädjande nog bifölls Liberala Kvinnor kloka förslag. Det är oklart om detta skulle  påverka domstolarnas dömande i våldtäktsmål. Men som det påpekades i debatten, lagstiftning har också en normerande betydelse. Man drog paralleller med barnaga som förbjöds 1979 och lett till att föräldrar i allmänhet inte agar sina barn.

Ett nej ska vara ett nej.

Tiggarnas problem bör engagera kyrkan.

Jag är ledamot i Lidingö kyrkofullmäktige och kyrkorådet.
Häromkvällen  fattade vi beslut om budgeten för kyrkans verksamhet 2014.

Jag gjorde då följande inlägg.

Ordförande, ledamöter.

Jag yrkar bifall till budgetförslaget. Men det är ett par saker jag vill ta upp.

Det gäller den diakonala verksamheten. I dagens nummer av Kyrkans Tidning är huvudrubriken Tiggarna i Sverige en ny utmaning för kyrkan och det följs av en stort uppslagen artikel. Även om Lidingö just nu förefaller bara ha ett fåtal tiggare är det med säkerhet ett växande problem också  här på Lidingö.  Tiggarnas problem är naturligtvis en fråga på flera olika nivåer; europeisk, nationell och för stiftet. Men jag undrar ändå om vi här i Lidingö församling kommer att kunna göra något inom ramen för vår diakonala verksamhet. En annan grupp som vi också  särskilt måste uppmärksamma gäller de ensamkommande flyktingbarnen. De har det svår i saknaden av sina anhöriga.  Vad kan vi göra för dem?

Ett annat område gäller missionen. Den innebörd vi ger det i församlingen är en annan än den många utomstående förknippar med begreppet mission. Men det är en modern form av mission och så viktig nu när församlingen fortsätter att tappa medlemmar. Precis som det beskrivs i budgettexten når man ju ut också till människor utanför det  traditionella gudstjänsterna genom föredrag och bibelstudier. Jag har själv deltagit ett par gånger i ”Forum för kritiskt tänkande”. Det var mycket givande, även om jag kände mig lite förvirrad men på en högre nivå.

Vad jag hoppas är att denna missionsverksamheten också kommer att ta upp kontroversiella och brännande ämnen som t.ex. kristendomen kontra  islam. Jag tror att vi är många som vill lära oss mer om detta.

En tredje synpunkt gäller det som vi i FiSK, Fria liberaler i Svenska Kyrkan gick till val på. Det är inte så ovanligt att det finns familjepräster som följer familjen i både glädje och sorg. De döper barnen, konfirmerar de unga, viger dem och begraver de gamla.  Men eftersom vi idag inte längre föds, bildar familj och jobbar på samma ort i lika hög grad som förr är det av stor betydelse att det finns möjligheter att själv kunna påverka val av kyrka och präst. Detta är tyvärr med dagens kyrkliga system inte helt enkelt då en lokala kyrkoherden måste arvodera den präst som lånas in från en annan församling. Detta kostar ju extra pengar. Men det är ändå så viktigt att kunna tillmötesgå människors individuella önskemål. Det skapar förtroende för kyrkan att människor att få känna att man har en egen själasörjare. Vi måste i kommande budget hitta en ekonomisk lösning på detta.

Än en gång bifall till budgetförslaget.

 

Satsa på ambulanssjuksköterskorna.

Det är viktigt att utveckla ambulanssjuksköterskans roll. Sjuksköterskan har en kvalificerad utbildning för att kunna göra självständiga bedömningar och sätta in rätt vårdåtgärder utanför sjukhus.

 Här är samverkansprojektet Akademiska ambulansen betydelsefullt. Det genomförs i samverkan mellan landstinget, Karolinska institutet och Sophiahemmets högskola, de lärosäten som bedriver ambulanssjuksköterskeutbildning i Stockholm.

Men Akademiska ambulansen är inte som det kanske låter en träningsambulans för studenter utan ska möjliggöra utveckling och kvalitetssäkring inom prehospital sjukvård och stärka det patientnära arbetet.  

Det bedrivs ett omfattande utvecklingsarbete rörande ambulanssjukvården i Stockholms län i syfte att kunna erbjuda patienterna rätt vård på rätt nivå. Den patientnära forskningen och den prehospitala vården förstärks genom projektet den Akademiska ambulansen.

Inom landstinget finns också läkare på SoS Alarm som kan medverka i bedömningen av patienternas tillstånd. Ambulanssjuksköterskan och läkarens gemensamma bedömning gör det möjligt att se till att patienten hamnar på rätt vårdnivå. Det behöver inte alltid vara en akutmottagning.

Av stor vikt är därför en doktorsavhandling av Veronica Vicentes doktorsavhandling, där hon utvecklar en metod som innebär at äldre transporteras direkt till specialistklinik, t.ex. geriatriken och inte behöva ske via akuten. Det är efterlyst av många.

Det är helt uppenbart att ambulanssjuksköterskorna spelar en viktig roll när det gäller ambulanssjukvården och utvecklingen av den. De är ju specialistsjuksköterskor med ambulanssjukvård som specialitet. Jag har sett att det råder brist på sådana i dag och större lär den väl bli när ambulanssjukvården byggs ut. Därför hoppas jag att den satsning som landstinget gör, på Folkpartiets initiativ, på vissa grupper av specialistsjuksköterskor inom en snar framtid också kommer att omfatta ambulanssjuksköterskor. Den planerade översynen av hur landstinget kan göra det mer attraktivt för sjuksköterskor att vidareutbilda sig kommer förhoppningsvis att också omfatta ambulanssjuksköterskor.

Det är spännande och viktiga saker på gång inom ambulanssjukvården, som kommer att påverka hela den framtida sjukvården.

 

(Detta inlägg gjorde jag igår vid landstingsfullmäktiges möte då ambulanssjukvården debatterades).

.

 

 

 

Skönt att slippa en folkomröstning om Centrum-Torsvik på Lidingö

Nu är det klart att det inte blir någon folkomröstning om utvecklingen av Centrum-Torsvik. Det blev  en stundtals hätsk debatt om vilket av de fem planförslagen som skulle vara det bästa. Detta trots att det gjordes klart från kommunledningen att inget av förslagen var tänkta att genomföra fullt ut, utan bara vara underlag för fortsatta förslag.

Detta var förvirrande för många som tolkade planförslagen som färdiga förslag.

Att få fram ett bra underlag för en folkomröstning anser jag skulle vara ommöjligt och har därför hela tiden varit skeptisk till en folkomröstning. Inte bara detta är ett problem. Det gäller också att få tillräckligt många att delta i en folkomröstning för att en ska få legitimitet.

Men efter remissomgången rörande planerna framstår det klart att lidingöborna inte vill ha några stora drastiska förändringar. Alliansen i Lidingö stadshus, M,FP,KD, accepterar detta och därför kommit överens om att inte lägga fram ett förslag om folkomröstning.

Skönt tycker jag och flera andra folkpartister. En omröstning skulle ha ägt rum den 25 maj 2014 samtidigt med valet till Europaparlamentet. Nu kan vi koncentrera oss på EU-valet.