När jag var barn var Stockholm fyllt av spårvagnar. Själv bodde jag då, som nu, på Lidingö. Vi åkte med språvagnen, som den då kallades, ända in till Humlegården oavsett om vi bodde på norra eller södra Lidingö. Ville vi längre in i stan bytte vi till tian vid Ropsten.
Så vid högertrafikomläggningen 1967 skulle alla spårvagnar bort. Trafikfarliga och hindrade bilismen hette det. Spåren revs.
Men nu byggs nya spår i Stockholmsregionen. Citybanan för pendeltågen som fördubblar tågkapaciteten, dubbelspår i Södertälje och framför allt Spårväg City, som kommer att ersätta skymmande och bullrande bussar. Till den kan Lidingöbanan, som också ska rustas upp, anknytas. Då blir det möjligt att ta sig från Gåshaga ända bort till Kungsholmen, där tvärbanan slutet an.
Vill du veta mer om allt som händer på trafikområdet kolla sl.se /aktuellt
Självklart välkomnar jag denna nya trafikutveckling. Men får framtida trafikplanerare för sig att spårvagnarna ska bort, hoppas jag att man inte river spåren, utan bara asfalterar över dem. De kan komma till användning igen. Men då lever nog inte jag. Allting går igen, som någon uttryckt saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar