Kvinnliga forskares dag

I dag är det Ada Lovelace-dagen, en dag då kvinnor inom naturvetenskap lyfts fram. Dagen infördes 2009 och är i grunden en uppmaning att blogga eller skriva inlägg på internet om kvinnor i forskarvärlden. I Sverige märks dagen bland annat genom att svenska wikipediaskribenter samlas för att skriva artiklar om kvinnor inom naturvetenskap, teknologi, ingenjörskap och matematik.

Dagen har fått sitt namn efter den brittiska matematikern Ada Lovelace, som levde under 1800-talet och som redan då anses ha konstruerat det första datorprogrammet i form av avancerade algoritmer till den nyuppfunna matematiska beräkningsapparaten: differensmaskinen.

En forskare som jag tänker på idag är min vän och partikamrat (FP) Suzanne Liljegren, som forskar om makt och inflytande i multikulturella styrelser i internationella miljöer. Nyligen föreläste hon om detta vid universitet i USA. Hennes forskning är knuten till Handelshögskolan och Uppsala universitet.

Utöver sin forskning ägnar sig Suzanne också åt  kommunalpolitik på Lidingö som vice ordförande i Lidingöhem. Suzanne är också engagerad i min sjukvårdspolitiska grupp.

Suzanne är ett bra exempel på att kvinnor kan.

Almedalen bättre än bokmässan

Hemma igen efter två dagar på Bok & Bibliotek i Göteborg. Det var första gången för mig. Jag var naturligtvis nyfiken på Bokmässan som jag hört så mycket talas om inte minst från andra styelsemedlemmar i mina båda organisationer Stiftelsen Fistulasjukhuset www.fistulasjukhuset.se och UN Women www.UNWomen.se Bägge är representerade på Internationella torget.

Jag blev omtumlad och utmattad. Det var för mig för många utställare, för många litterära hörnor, för många böcker och framför allt för mycket folk. Det är naturligtvis kul att så många är så intresserade av litteratur. Jag vimsade runt, hade svårt att hitta och luften var alldeles för torr. Och det är dyrt 220 kronor för en dagsbiljett och särskilda avgifter för seminarier. Men många tycks vara beredda att betala. Köerna ringlade sig jättelånga utanför Svenska Mässan när jag lämnade den.

En stor behållning hade jag ändå av den föreläsning som Föreningen Norden i Lerum anordnade på kvällen i Lerums gymnasium. Ordförande är min partivän Inger Mathisson.

Hon hade bjudit in Mikael Holmström, mångårig säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet. Jag träffade Mikael under min tid i riksdagens konstitutionsutskott när vi granskade tsunamikatastrofen. Han talade utifrån sin bok "Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser." För den har han fått föreningen grävande journalisters guldspade 2012.

Almedalsveckan och bokmässan är två stora årliga arrangemang. Jag föredrar Almedalsveckan. Det är sommar, man rör sig utomhus ( det kan vara  trångt på Donnersplats) och framför allt seminarier och framträdandena i Almedalen är gratis.

Jag längtar redan efter nästa års Almedalsvecka .Bokmässan avstår jag ifrån..

Hur kul är det att bli äldre?

Det är jättekul att bli äldre om man får tro Dag Sebastian Ahlander, pensionerad diplomat och framgångsrik barnboksförfattare. Han ger i "Handbok för glada gubbar" (Bonnier Fakta) 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt.

Jag köpte den till min man, generationskamrat med författaren, och läste den naturligtvis nyfiket själv.

Många män är vilsna inför pensioneringen menar Dag Sebastian Ahlander. Det är den sista stora omställningen i livet. Med tur kan vi få många goda år till. Men då gäller det att satsa på sitt nya liv och bli en glad gubbe.

Några av hans råd är
- besök inte din gamla arbetsplats
- håll tyst på rätt ställe
- titta inte på klockan
- sluta jaga ogräs
 -sätt färg på dig själv

Alla hans råd åtföljs av personliga och underhållande reflexioner.

De flesta kloka råden är också tillämpliga för glada gummor. Jag blev glad och uppmuntrad redan av att läsa boken.

Hans bok borde ge honom talrika inbjudningar till pensionärsföreningarnas möten. Jag hoppas få höra honom på min, Lidingöskeppet.

Är Lidingö Stockholms bakgård?

Det kan förefall så, åtminstone för oss lidingöbor. Att stockholmspolitikerna inte är särskilt intresserade av närkommunen Lidingö märkte jag  under min tid som lidingöpolitiker. Det var tydligt in diskussionerna om trängselskatten där stockholmsföreträdae först ville lägga en avgiftsstation mitt på Lidingöbron, där gränsen mellan kommunerna går. Stockolms stad äger halva bron. Det skulle innebära att ett körfält måste offras. Tack och lov insåg stockholmsföreträdarna till slut det orimliga i en sådan modell.

Nu handlar det om infartsparkeringen vid Ropsten. Den är ju av avgörande betydelse för alla lidingöbor som inte vill ta bilen till innerstan utan istället ta tunnelbanan. Och som det nu ser ut på Lidingövägen får man vara tacksam för alla som avstår att köra på den. Men det är ju ett övertgående problem. 2015 lär vägen vara klar i sin nya skepnad.

Alla som vill ställa bilen i Ropsten kommer att får kämpa hårt för att få en av de fåtaliga parkeringsplatserna och dessutom betala dyrt, 50 kr per dag mot nuvarande 30 kr.

Detta tycks inte bekymra Stockholms stad. Det är lidingöbornas problem tycks man mena. Får se om kommunalrådet Paul Lindquist kan hävda Lidingös intressen gentemot sina partikamrater i Stockholms stadshus. Han är sent ute. Snart sätts spaden i marken för den nya bebyggelsen Husarviken på lidingöbornas parkeringsplats.

Och inte nog med detta. Min partikamrat Göran Tegnér, Folkpartiet, trafikplanerare och politiker vet att SL planerar att dra ned på anskaffningen av de utlovade nya spårvagnarna.. SL lär  planera för ett tåg  som bara rymmer 960 sittande per timme och riktning. Detta är 44 % lägre sittplatskapacitet jämfört med idag. Det är helt oacceptabelt.

Lidingö tycks fastna i en rävsax genom mindre parkeringsmöjligheter vid Ropsten, höjda parkeringsavgifter och försämrad komfort på ildingötågen.

Att vi bor i en gemensam region där vi ska lösa problem tillsammans så att vi får rättvisa och likvärdiga villkor tycks vara en chimär.

Lidingö som fristad för förföljda författare

Detta inlägg har publicerats i Lidingö Tidning den 12 september.

I sin yrkesroll att sätta ord på vad människor tänker blir skrivande människor, världen över, utsatta för förtryck. Det handlar om bloggare, lyriker, journalister och romanförfattare.

Många författare hamnar i konflikt med totalitära stater, kriminella nätverk och fundamentalistiska grupper eftersom de skriver och uttrycker tankar om hur saker kunde vara annorlunda. De är ofta centrala personer i demokratiseringsprocesser. Genom sitt språk och sina texter riskerar de att betala ett högt pris i form av förföljelse, hot, misshandel och fara för livet.

Sedan början av 1990-talet har städer i Europa och i andra delar av världen beslutat att bli fristäder för förföljda författare. Nätverket som arbetar med detta heter ICORN, International Cities of Refuge Network.  De har även ett nära samarbete med Internationella PEN, PENs Writers in Prison, som har en bra överblick över vilka författare som är förföljda och behöver skydd.

Städer tar emot en författare och ställer upp med bostad och uppehälle under ett eller två år. I gengäld bidrar författaren med att stärka kulturlivet. Det skapas en plats för litterär gemenskap och dialog där de kan fortsätta att sprida sina texter utan risk för repressalier.

Detta stöds av den svenska regeringen som uttalat önskemål om att kommuner ska ställa upp. Sju kommuner, bl.a. Stockholms stad stöder detta i dag.

Jag önskar att även Lidingö blir en fristad för förföljda författare.

Förutom den demokratiska aspekten i detta förslag är jag övertygad om att det kommer att skapa ett stort mervärde för Lidingö.

 

 

 

 

 

I

Ett lyckligt barn?

Jag läste i söndagens Svenska Dagblad  ( 19 augusti)  Karin Thunbergs intervju med författaren Per Wästberg rubricerad "En lycklig man." Jag uppfattade rubriken som ironisk för det centrala inslaget i artikeln gällde hans reaktion på dottern Johanna Ekströms bok "Om man håller sig i solen" som kom ut i våras. Det är en svidande uppgörelse med den miljö och den far hon vuxit upp med.  Det är mörk och bitter bok men stilistiskt lika säker som de böcker hennes far skriver.

Per Wästberg är i sin tur bitter och besviken över dotterns skildring av sin uppväxt. Hon fick ju leva i en miljö fylld av skönhet på Stora Skuggan på Djurgården. Hon har, menar han, hoppat över allt positivt som fanns i familjelivet, alla lyckliga stunder.

Men undrar jag får föräldrar bestämma när deras barn ska vara lyckliga? Kanske var det så att Johannas far bedömde att hon borde vara lycklig vid vissa tillfällen utan att ta reda på om hon verkligen var det. Varje individ, även barn, har rätt att själv avgöra när man är lycklig.

Jag kommer att tänka på den amerikanska författaren Joan Didion, vars dotter blev svårt sjuk som vuxen. Joan Didion skrev  aningslöst att dottern hade en så lycklig barndom. Hon hade över 80 klänningar.
Lycka för en liten flicka ligger inte i många klänningar. Det handlar om annat.

Utveckla vårdgarantin

Mitt inlägg har publicertas i flera Mitti tidningar  under juli 2012

Tillgängligheten till vården måste förbättras. Vårdgarantin kom till i ett läge där vi såg alltför långa väntetider och  alltför dåligt tillgänglighet till vården. Vårdgarantin har varit ett betydelsefullt instrument för att öka fokus på tillgängligheten men den behöver nu utvecklas ytterligare. Det finns, enligt Socialstyrelsen, tecken på att människor med behov av regelbundna kontroller och rehabiliteringsinsatser får vänta för länge eftersom återbesök inte ingår i vårdgarantin.

Hela vårdprocessen för patienten bör ingå i vårdgarantin, d v s  också diagnostik, undersökningar, provtagningar och återbesök. Läkare och patient ska lägga upp en individuell plan vid första specialistbesöket, som ska ske inom 30 dagar. I vårdplanen ingår en prioritering av vårdbehovet och hur snabbt det måste gå för medicinskt bästa resultat. Kan sedan överenskommelsen inte hållas inom tidsgränsen, maximalt ytterligare 60 dagar, så ska patienten ha rätt att vända sig till valfri vårdgivare utifrån god information om alternativen. Om patienten har behov av rehabilitering bör den också knytas till vårdgarantin.