torsdag 7 mars 2013

Maciej Zaremba är en vass debattör, men har han rätt?


I sin skildring av svensk sjukvård är Maciej Zaremba som vanligt vass. Det är en fängslande berättelse med skarp kritik mot framför allt styrnings- och uppföljningssystemen. Många av de erfarenheter som beskrivs, mycket i berättelser från patienter, anhöriga och personal, är förstås upprörande. En del brister behöver rättas till så snart som möjligt. Det är t.ex. angeläget att inte belöningsmodeller för vårdgarantin styr bort från viktiga återbesök. Uppföljningar och medicinska revisioner är av största vikt. Och det gäller att se bakgrunden.
De modeller vi i stora delar av Sverige, från Skåne till Norrbotten, liksom i Europa har valt för att styra vården är långtifrån perfekta. De är rentav inte de bästa möjliga. Men – och det är angeläget att komma ihåg, New Public Management, beställar-utförar-modell eller vad man vill kalla det och var man lägger tyngdpunkten – är det bästa systemet vi har prövat hittills. För att travestera bevingade ord, så är alla andra system vi har prövat sämre.
Frågan man måste ställa sig är förstås: Vad är alternativet? Och hur såg det ut förut? I den gamla anslagsfinansierade vården budgeterades vårdens pengar på central nivå ner på enstaka sjukskötersketjänster på sjukhusen. Centralstyrningen var enormt omfattande. Vi hade avsevärt mindre resurser, sämre teknik och mediciner, längre vårdtider, sämre vårdresultat, sämre tillgänglighet – och även sämre jämlikhet än i dag.
Lägre kostnader, ökad tillgänglighet – och jämlikhet
Genom att prissätta, upphandla och få konkurrens från fler vårdgivare har vi sänkt kostnader. Som bara ett exempel på ett vanligt ingrepp kan nämnas att vårt landsting kunde sänka kostnaden för en gråstarroperation till en fjärdedel från slutet av 80-talet. Det har inneburit mer pengar till mer och annan vård – för vårdens resurser har stadigt ökat för att i budgeten för 2013 ligga på ca 47 miljarder skattekronor i Stockholms län. (Vårdens andel av BNP är dock fortsatt långtifrån den högsta bland västländerna i OECD – och långt under t.ex. USA.)
Ökad tillgänglighet märks på många håll. Från vårdcentraler där det förut kunde vara ett mindre projekt att lyckas boka en tid, går det nu ofta att få ett besök sin egen husläkare samma eller nästa dag. Barn med språksvårigheter behöver nu bara vänta dagar eller veckor, inte månader upp till ett år, för att få träffa en logoped. Och de väntetider till höft- och knäledsoperationer, som nästan var en symbol för långa vårdköer, är nu ett minne blott. På alla dessa områden har vårdval haft oerhört stor betydelse.
Fler människor får alltså vård – av högre kvalitet – för att vi styr med ekonomiska incitament och följer upp med olika kvalitetsparametrar. Vi ser också hur de senaste Vårdvals-reformerna har inneburit en smärre revolution för mer jämlik vård. Tidigare utnyttjades primärvården med husläkare, distriktssköterskor osv framför allt av personer med högre inkomster och utbildning, boende i mer välmående stadsdelar. Med Vårdval Stockholm görs lika många, om inte fler, läkarbesök i mer så kallat utsatta områden, med lägre snittinkomst och utbildningsnivå. Det har ingen tidigare modell lyckats uppnå.

1 kommentar:

Kristian sa...

"Frågan man måste ställa sig är förstås: Vad är alternativet? Och hur såg det ut förut? I den gamla anslagsfinansierade vården budgeterades vårdens pengar på central nivå ner på enstaka sjukskötersketjänster på sjukhusen. Centralstyrningen var enormt omfattande. Vi hade avsevärt mindre resurser, sämre teknik och mediciner, längre vårdtider, sämre vårdresultat, sämre tillgänglighet – och även sämre jämlikhet än i dag."

Men denna argumentation säger du alltså att NPM har gett oss bättre teknik och mediciner. Du likställer kortare vårdtider med bättre vård; hur vet du det?
Det enda du med säkerhet kan säga är att vi fått kortare köer till proteskirurgi.

Och varför är alternativet till NPM extrem centralstyrning bara för att det var så innan?

Man tar sig för pannan när man läser hur du försvarar NPM