I sin
skildring av svensk sjukvård är Maciej Zaremba som vanligt vass. Det är en
fängslande berättelse med skarp kritik mot framför allt styrnings- och
uppföljningssystemen. Många av de erfarenheter som beskrivs, mycket i
berättelser från patienter, anhöriga och personal, är förstås upprörande. En
del brister behöver rättas till så snart som möjligt. Det är t.ex. angeläget att inte belöningsmodeller för vårdgarantin
styr bort från viktiga återbesök. Uppföljningar och medicinska revisioner är av
största vikt. Och det gäller att se bakgrunden.
De modeller vi i stora delar av
Sverige, från Skåne till Norrbotten, liksom i Europa har valt för att styra
vården är långtifrån perfekta. De är rentav inte de bästa möjliga. Men – och
det är angeläget att komma ihåg, New Public Management,
beställar-utförar-modell eller vad man vill kalla det och var man lägger
tyngdpunkten – är det bästa systemet vi har prövat hittills. För att travestera
bevingade ord, så är alla andra system vi har prövat sämre.
Frågan man
måste ställa sig är förstås: Vad är alternativet? Och hur såg det ut förut? I
den gamla anslagsfinansierade vården budgeterades vårdens pengar på central
nivå ner på enstaka sjukskötersketjänster på sjukhusen. Centralstyrningen var
enormt omfattande. Vi hade avsevärt mindre resurser, sämre teknik och
mediciner, längre vårdtider, sämre vårdresultat, sämre tillgänglighet – och
även sämre jämlikhet än i dag.
Lägre kostnader, ökad tillgänglighet – och jämlikhet
Genom att prissätta, upphandla och
få konkurrens från fler vårdgivare har vi sänkt kostnader. Som bara ett exempel
på ett vanligt ingrepp kan nämnas att vårt landsting kunde sänka kostnaden för
en gråstarroperation till en fjärdedel från slutet av 80-talet. Det har
inneburit mer pengar till mer och annan vård – för vårdens resurser har stadigt
ökat för att i budgeten för 2013 ligga på ca 47 miljarder skattekronor i
Stockholms län. (Vårdens andel av BNP är dock fortsatt långtifrån den högsta
bland västländerna i OECD – och långt under t.ex. USA.)
Ökad
tillgänglighet märks på många håll. Från vårdcentraler där det förut kunde vara
ett mindre projekt att lyckas boka en tid, går det nu ofta att få ett besök sin
egen husläkare samma eller nästa dag. Barn med språksvårigheter behöver nu bara
vänta dagar eller veckor, inte månader upp till ett år, för att få träffa en
logoped. Och de väntetider till höft- och knäledsoperationer, som nästan var en
symbol för långa vårdköer, är nu ett minne blott. På alla dessa områden har
vårdval haft oerhört stor betydelse.
Fler människor får alltså vård –
av högre kvalitet – för att vi styr med ekonomiska incitament och följer upp
med olika kvalitetsparametrar. Vi ser också hur de senaste Vårdvals-reformerna
har inneburit en smärre revolution för mer jämlik vård. Tidigare utnyttjades
primärvården med husläkare, distriktssköterskor osv framför allt av personer
med högre inkomster och utbildning, boende i mer välmående stadsdelar. Med
Vårdval Stockholm görs lika många, om inte fler, läkarbesök i mer så kallat
utsatta områden, med lägre snittinkomst och utbildningsnivå. Det har ingen
tidigare modell lyckats uppnå.
1 kommentar:
"Frågan man måste ställa sig är förstås: Vad är alternativet? Och hur såg det ut förut? I den gamla anslagsfinansierade vården budgeterades vårdens pengar på central nivå ner på enstaka sjukskötersketjänster på sjukhusen. Centralstyrningen var enormt omfattande. Vi hade avsevärt mindre resurser, sämre teknik och mediciner, längre vårdtider, sämre vårdresultat, sämre tillgänglighet – och även sämre jämlikhet än i dag."
Men denna argumentation säger du alltså att NPM har gett oss bättre teknik och mediciner. Du likställer kortare vårdtider med bättre vård; hur vet du det?
Det enda du med säkerhet kan säga är att vi fått kortare köer till proteskirurgi.
Och varför är alternativet till NPM extrem centralstyrning bara för att det var så innan?
Man tar sig för pannan när man läser hur du försvarar NPM
Skicka en kommentar