onsdag 6 februari 2013

Gyncancer är en lömsk sjukdom

Som tidigare riksdagsledamot och nu landstingspolitiker är kvinnors hälsa en mycket viktig fråga för mig. Därför träffade jag tillsammans med Foklpartiets landstingsrådssekreterare Mårten Wallenström för en tid sedan företrädare för GynCancerFöreningen Stockholm med ordförande Birgit Feychting i spetsen. Läs mer på www.gcf.nu

Gynekologisk cancer har kommit att spela en undansymd roll inom cancervården. Ingen tycks veta varför. Kanske är det därför att det handlar om en tabubelagd del av kvinnokroppen.

Det handlar inte om en marginell diagnosgrupp. I själva verket rör det sig om cirka 2 900 cancerfall om året, vilket motsvarar ca 12 procent av alla cancerfall hos kvinnor. Varje år dör nästan 1 000 kvinnor på grund av tumörer i de kvinnliga könsorganen.

Livmoderhalscancer har fått en viss särställning genom de gynekologiska cellprovskontrollerna och de nya "cancervaccinerna".Men det är hög tid att också uppmärksamma äggstockscancer och livmoderkroppscancer. Sjukdom och behandling har ofta en negativ inverkan på sexualiteten.
Det är en lömsk sjukdom, som är svår att upptäcka i ett tidigt stadium. Många av de drabbade upplever difusa besvär i magen men har inga blödningar. Det gör att behandlingen kan komma igång för sent.

Ett stort problem för behandlingen är att det börjar uppstå en kompetensbrist när det gäller dessa typer av cancer. Brist på kunniga kirurger är ett problem på grund av pensionsavgångar. Ett annat är att forskningen inom gynekologisk cancer är underrepresenterad i förhållande till sjukdomens omfattning.

Stor uppmärksamhet och omfattande satsningar görs för kampen mot bröstcancer. Och det är bra!
Men sett i ljuset av det lidande som drabbar kvinnor med gyncancer borde också ökade resurser inom vården avsättas för dessa.






2 kommentarer:

Anonym sa...

Prostatacancer är den största cancerformen och det drabbar män. Ändå pratas det mest om kvinnor och cancer. Varför?

Helena Bargholtz sa...

Hej!

Ja,varför? Jag har tagit upp prostatacancer i inlägg i landstingsdebatten och på min blogg.
Vågar eller vill drabbade män inte berätta om sina erfarenheter? Anser de att det är skamligt?
Jag hoppas du köper och bär det blå bandet som samlar pengar till forskning om prostatacancer.