Drygt 1 miljon körkortsinnehavare har uppnått åldern 65 år eller äldre, och om tio år beräknas antalet ha fördubblats till över 2 miljoner. För många av dessa är bilen på grund av brister i de allmänna kommunikationerna.
Körkortet har för många blivit en så självklar del av ”ett normalt liv” att många ser körkortsinnehavet som en mänsklig rättighet. Att fråntas körkortet kan därför bli ett mycket stort bakslag för den enskilde. Vi vet mycket litet om vilka konsekvenser som uppstår när äldre inte längre kan köra bil. Hur förändras deras aktivitetsnivå? Övergår den äldre från att vara bilist till att vara cyklist, vilket innebär större risk att bli dödad eller skadad i en trafikolycka? Att inskränkt rörlighet i allmänhet leder till ökad sjukdomsförekomst är känt, men man vet mindre om just betydelsen av inskränkningar i möjligheten att köra bil. Detta borde därför bli föremål för forskning.
Den allmänna uppfattningen bland trafiksäkerhetsforskare i dag är att friska äldre bilförare inte utgör något hot mot trafiksäkerheten. Det finns därför inte heller någon rimlig anledning att utsätta hela den äldre befolkningen för nya förarprov eller teoriprov. Erfarenheter och vetenskaplig utvärdering från andra länder med återkommande kontroller av äldre förare har visat att generella kontroller inte är effektiva och att de ger låg utdelning i relation till kostnaden.
I Sverige har sedan mitten av 1940-talet ansvaret åvilat läkarna att i den normala patientkontakten även göra en körkortsmedicinsk bedömning. Ett flertal utredningar har visat att så inte har gjorts och inte heller görs nu för tiden. Läkarbristen, med långa väntetider och köer till vårdcentralerna etc., gör att läkarna lågprioriterar körkortsmedicinska bedömningar, i den mån de inte aktivt undviker dessa på grund av avsaknad av körkortsmedicinska kunskaper eller önskan att inte riskera en god patient–läkar-relation.
En körkortsmedicinsk bedömning är en grannlaga uppgift som ställer krav på såväl rättssäkerhet som kunskap hos undersökande läkare. Därför bör trafikmedicinska enheter finnas på regionsjukhus, eller motsvarande, och mer kvalificerade trafikmedicinska centrum på de medicinska universiteten, eller motsvarande, för att avlasta läkarna från komplicerade beslut som de ofta saknar kunskaper för att kunna fatta. I den medicinska grund- och vidareutbildningen av läkare bör det finnas obligatorisk undervisning i körkortsmedicin liksom att de körkortsmedicinska kunskaperna bör prövas i examinationen.
EU-direktiven i körkortsfrågor medger att körkort kan förses med olika former av villkor, exempelvis ”gäller endast under körning i dagsljus” eller ”gäller endast inom en radie av x km från bostaden”. Det finns i dag ingen vetenskaplig forskning, än mindre några resultat, där man kan utvärdera olycksrisken hos förare med olika former av sviktande hjärn- eller synfunktion i relation till deras bilanvändning. Sådan forskning är absolut nödvändig för att man skall kunna visa att man inte försätter en körkortsinnehavare i en situation med oacceptabel olycksrisk genom nämnda villkor.
Frågor om äldre körkortsinnehavare berör ett stort antal områden, och många av de berörda är relativt dåligt informerade om vad som kan hända med körförmåga, uppmärksamhet m.m. när man åldras. Det är därför mycket angeläget att det finns lättillgänglig information, som t.ex. kan utarbetas av Vägverket i samarbete med trafikmedicinska centrum.
Så mer och bättre forskning och information behövs beträffande äldre bilförare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar